Vår inne, höst ute

Det rör sig rejält i löv och grenverk utanför, här inne pågår stilla kontemplation. Jag ler lite för mig själv när jag hör ordet klick-molekyl, och kan inte låta bli att undra om det funkar ungefär som att bli kär. Klick klick, så hakar man i varandra, ohjälpligt förälskade, och fyller ut en del av den andres tillkortakommanden, genom att upptäcka att man passar ihop. Som pusselbitar, eller klick-molekyler då. Eller så fungerar det inte alls så, personkemi går kanske inte på minsta sätt att applicera på själva kemins byggstenar? Äsch. Vi går vidare, va? 

Mosippan uti köksfönstret står (på tavlan till vänster alltså). Och morsdagstallriken som markerar mitt första genomlevda levnadsår. En hemskt gammal minnestallrik med andra ord. ;). Mina tankar hoppar från cyklamen till cyklar och rullar vidare ut på internet. 

Där läser jag om hur farligt avfall fortfarande hanteras oansvarigt, djupt omoraliskt - olagligt - och cyniskt. Det gör mig naturligtvis heligt förbannad. Hur kan vår del av världen, vårt eget land i högsta grad inbegripet, utnyttja andra delar av världen som soptipp? Svara på det, den som kan. Det kan inte finnas något annat svar än att det är lättast så, och billigast. 

Hur kan företag och samhällskroppen förvänta sig att enskilda medborgare ska ta ansvar för den omfattande och svåra klimatomställning vi står inför, om inte företagen sköter sig bättre? Om inte kontrollapparaten fungerar bättre? Jag bara undrar. Och som ni vet tror jag i allra högsta grad på individens ansvar - och att vi i vår del av världen måste ta ett mycket stort ansvar för den miljöförstöring vi själva oansvarigt nog har haft en avgörande - och smutsig - del i, i många många år.

Mosippan, den som har fått flytta från min pappa nu. Den blommar i helt fel säsong, vilket skulle kunna vara ett tecken på att något är fel, klimatmässigt, att något är ur balans, men i det här fallet handlar det bara om att det känns fint att pussla in några nya, gamla saker bland de andra redan använda grejerna. Se hur bra de gifter sig med varandra. Inrednings-klick. Inredningspussel. Några olika, lika sköna inredningsmolekyler som klickar i varandra bara. Klick klick.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Och ja, vår allra bästa kökslampa är fortfarande en upp-och-ner-vänd gammal kruka. Det gäller att tänka nytt, utan att köpa så mycket nytt.