För oss som vill ha både rys och mys

Med hjälp av fem, sex särskilt fina vintage-saker vill jag bara tipsa om ett par grejer vi sett den senaste tiden.

Dödligt kapitel. Eller det något mer intressanta och sofistikerade originalnamnet - Magpie Murders. Mysig. Puttrig. Lite Marple i både modern och omodern tappning, sa hon kryptiskt. Lite meta. I olika tider. Ja, så mycket mer än så ska jag väl inte avslöja, för er som inte har hunnit se denna brittiska kriminalserie i klassisk anda - med moderna förtecken. Mer mys än rys. Med en massa härliga interiörer att njuta av, som grädde på mysterie-moset.

Det här skulle ju egentligen handla mer om saker man kan se, än sådant som är läsbart. Böckerna på bilden är dock bara skådebröd, sådana som används helt ytligt för att höja krukväxter i fönstren en bit från elementen. 

Men det här med böcker, läsbara sådana alltså, blev påmind om en bok jag aldrig läst för ett tag sedan, men som vi har sett som film. Filmen var jättejättejättebra. Alltså borde boken vara ännu bättre - som de oftast är. Om man orkar läsa, vill säga. Vad jag pratar om? Vilken filmatiserad bok jag dillar om? Boktjuven. The Book Thief. 

Minns att jag var alldeles tagen av både allvaret och det mer ljusa. Minns vagt det där vackra rummet på slutet, är nästan säker på att jag nämnde det när jag "recenserade" för er då.

Nu tänker jag alltså att jag måste leta reda på ett ex av Boktjuven av Markus Zusak. Nu, när jag dessutom blev påmind om vem som förtäljer berättelsens många vindlingar för oss: Döden. En rysligt bra film. Som såklart måste vara en ännu bättre läsupplevelse, tänker jag. Fast ni har säkert redan läst den. OCH sett den på film.

- Burlesk, utan att vara fransk. Hehe, rolig formulering från mannen där, angående filmen vi såg senast: Min far och jag. Bashtata, i original. Från Bulgarien, tror jag bestämt. Ganska ny, från 2019. Den kallas nog The Father på engelska, vilket innebär att ni får se upp.

Jo, så att ni inte blandar ihop den med den andra The Father (2020). Den med en fullständigt makalös Anthony Hopkins, och en lika strålande Olivia Colman som dottern. Den var magisk, på sitt sätt. Och svår och sorglig, på sitt sätt. Sevärd, särskilt om man vill försöka förstå hur det kan vara när ens hjärna börjar åldras och sviker en. Jag minns ett sådant fint citat från den, en fasligt fin liknelse, som nämns i slutet. Men det kan jag ju inte avslöja här, om ni vill se den sen. Men jag kommer nog aldrig att glömma de orden. Något om förlorade löv.

Men åter till Bashtata. Min far och jag. Den från Bulgarien. Den som blir en slags road-movie, där en häst med vagn blir inblandad. En vagn full av pumpor, tro det eller ej.

Ett tragikomiskt drama om liv och död, om föräldrar och barn. Och om tomatsås. !?! Jo då, fast häng nu inte upp er på det, för det är bara en detalj som nämns i förbifarten. Just den typen av detaljer som många gånger skiljer film-agnarna från film-vetet, så att säga. 

Kvitten-marmeladen, den har däremot en något större roll. Jo då. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ett tips till. Ett gammalt tips. Om ni vill ladda upp med fler Far-filmer, inför Fars dag och så, menar jag. Då måste jag bara påminna om den helt oslagbara Toni Erdmann (2016). Eller Min pappa Toni Erdmann, som den ju heter på svenska. En film jag nästan skulle kunna tänka mig att se om. Om man hade haft all tid i världen och så, menar jag. Om inte världen varit full av så många många fler filmer som man vill hinna se - för första gången.