Det är fortfarande sommar i köket. Borde kanske byta duk (stuvbit) på bordet, men det känns bra att det fortfarande blommar ymnigt här.
Vi öppnade varsin lyckokaka igår och skrattade gott åt våra förutspåelser. Något om förändring för min del, och att jag skulle ta det med ro, eller tillförsikt. På engelska handlade det om att go with the flow, och det kan jag bestämt hävda att det inte blir tal om, om det handlar om samhällets svängning mot en konservativ politik, vill säga. Där gäller det att agera motvikt istället, tänker jag, som ni vet. Jaja. Annars då? Jo, vi läser högt ur vår bok och beundrar en ung man som dansar loss på lekplatsen. Alltså en tonåring eller så, som verkar spela in sina moves. Såg underbart ut! Sedan, när himlen skiftade till stålgrått, saktade rörelserna in, han blev tvungen att fly det häftiga åskregnet. Hoppas han hann bli nöjd med sitt coola rörelsemönster innan regnet och blåsten tog i.
Bjuder er på ett citat ur vår pågående bok. Vad säger ni om det? Okej? Okej. Då kör vi. Smaklig måltid, höll jag på att säga. Jag menar ju - håll till godo:
"... Den vita plastkassen som innehåller familjens middag är tung, fullproppad med fiskkött och blött papper, och handtagen skär in i handen på honom medan han går tillbaka till bilen. På grund av smärtan i bröstet kan han inte flytta över tyngden till vänsterhanden. När han lämnar fiskaffärens fuktiga sjögräsdofter tycker han sig känna en friskhet i luften, som varmt hö när det torkar på fälten i augusti. Lukten - säkert en illusion orsakad av kontraster - håller i sig, trots trafiken och februarikylan. Alla dessa familjesomrar på svärfaderns ställe i Ariège, i ett sydvästligt hörn av Frankrike där marken börjar gå i vågor och höja sig framför Pyrenéerna. Det var till Château Saint-Félix, byggt i varm, svagt ljusröd sten, med två rundade torn och en liten rest av en vallgrav, som John Grammaticus drog sig tillbaka när hans hustru dog, och där sörjde han henne med de berömda, vemodigt bitterljuva kärlekssångerna som samlades i den volym som fick namnet Ingen likbegänglese. Inte berömd för Henry Perowne, som inte läste någon poesi i sitt vuxna liv ens sedan han fått en poet till svärfar. Han började förstås så fort han upptäckte att han själv var far till en poet. Men det kostade honom en ansträngning av ovant slag. Till och med en inledande rad kan få honom att känna ett tryck bakom ögonen. Romaner och filmer, som är rastlöst moderna, driver en framåt eller bakåt genom tiden, genom dagar, år eller rentav generationer. Men när poesin ska genomföra sitt iakttagande och dömande står den och balanserar på en nålspets. Att sakta farten, helt hejda sig för att läsa och förstå en dikt, är som att försöka skaffa sig en gammaldags färdighet i stil med att lägga en kallmur eller kittla forell. ..."
/ur Lördag (Saturday)
av Ian McEwan, 2005
med översättning av Maria Ekman
Ordfront 2005
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar