Jul-blixtar & bok-löv

Det var bara alldeles häromdagen som jag kom att tänka på att jag har tänkt väldigt lite på jul. Årets jul alltså.

Oftast tänker jag på den redan i juli. Som senast i juli. Brukar komma på en massa kul och knasiga och rent utav konstiga återanvändningsidéer när högsommarsolen gassar som bäst och värst. Men i år har jag inte hunnit.

I år har löven redan börjat resa sin resa från sina platser på trädets grenar, innan jag börjar tänka på jul igen.

Det var när jag öppnade en ask med photoflux, som en pynt-idé kom till mig, lite som en blixt från en ganska molnig vintage-himmel.

- Vad snygga de är, de där gamla fotoblixtarna... Lite så tänkte jag, och började gnugga de små grå cellerna.

Hur vore det om man plockade in en av dessa mossiga, nästan lurviga, grenar? funderade jag vidare. Jo då.

Jo, igen. Det här gamla pappret hittade jag också, liksom övergivet. Men väldigt vackert i sina mångfacetterade, platta formationer. Ser ut lite som grenar, det också.

De här två bladen med löv på älskar jag! Det enda som blev kvar av en bok, som jag hittade längst in i vår gröna bokhylla. En tråkig faktabok, som visserligen säkert var tidlös nog att fortfarande vara hyfsat sann, men den tog upp plats och var färdigläst sedan länge. 

Ibland är det ingen idé att lämna böcker vidare på begagnat-marknaden, ibland har även böcker faktiskt gjort sitt. Sorgligt, men sant. De här försättssidorna blev i alla fall kvar. Tänkte slå in något naggande gott litet paket i dem sen. Till jul, eller så. Men hur var det nu med den där idén...

Jo, för tredje gången. Jag tror det här kan bli riktigt fint. Fästa de gamla fotoblixtarna med lämpligt snöre i lämplig gren. Tror det kan bli vackert, nästan. Som istappar. Eller regndroppar. Eller kanske tårar, för alla de som mist livet i krigen och konflikterna runt om i världen. Fast så många har jag inte. Så många finns nog inte.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Hoppas ni inte blev ledsna, så här på slutet av texten, det var inte min mening. Men vi lever trots allt i en svår och skev omvärldstid, där det absolut lättsamma och ytliga hela tiden måste flankeras och rymmas i samma andetag som det ledsamma och allvarliga, på något svårhanterligt sätt. 

Men mitt hjärta blir lekande, lyckligt och lätt när jag tänker på julefrid och återanvänt pyssel. Hoppas att era också blir det, åtminstone för en liten stund.

Och ja, självklart var jag tvungen att ha med både fotoblixtar och vackra boksidor. Till Nobels, och Annie Ernaux's, ära. Gissade ni rätt? Hade ni ens hört talas om henne förut? Nej, inte jag heller. Sånt är livet: Stort, myllrande och fyllt av en massa intressanta människor - med lika intressanta livsöden - som man inte hade en aning om att de lever och existerar samtidigt, som du och jag.