Det föds alltid något nytt

Den förste. 

Det var daggmasken som, lång och vig och utsträckt i septembers sista vattenpöl, fick utgöra dagens datum. 

En utdragen, sammandragen, utdragen, sammandragen första etta. Och lite slemmig. ;)

Ett naturligare första datum än så får man nog leta länge efter. 

Stod en lång stund och betraktade dess långsamma, målmedvetna väg genom vattnet.

Alltid föds det någon ny tanke ur allt det gamla, tänker jag. 

Livet går vidare, hittar vägar, genom vattenpussar och molniga himlar. 

Det är svårt att tro på slumpen ibland, som ni säkert vet. 

Det kände jag extra starkt när jag vände på den här runda, finstämda tavlan häromdagen. 

Ett hoppfullt motiv; en nybliven mor med sin nyfödda, får vi förmoda.

Det står en tacksam tanke på baksidan, en vänlig tanke rikad till min farmor Sigrid. 

Kanske hade hon hjälpt till på BB, som man sa då. 

Kanske hade hon varit behjälplig på något annat omsorgsfullt och vårdande sätt. 

Tavlan var hennes en gång, nu är den min att förvalta och njuta anblicken av så ofta jag kan.

Det tänker jag göra nu.

Måste bara först berätta att jag vände på tavlan för att se om det stod något på baksidan, och det gjorde det ju.

Det stod några tacksamma rader, som sagt. Till min farmor, långt innan hon var min farmor. Och ett datum.

1922. Den tjugosjunde september, fast formulerat med siffror.

Exakt etthundra år senare, 100 år senare, ett helt sekel senare, vänder jag på tavlan som jag aldrig sett förut.

Förundrad, förvillad och förfärligt tacksam att livet går vidare. Och att slumpen, eller försynen, eller det oändliga, eviga, i universum väljer att blinka snällt och tidlöst åt oss små individer ibland.

Daggmasken. Den fick en kompis sen. Två viga daggmaskar. Snart är det den andra dagen i månaden. 

Och livet går vidare. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena