Det är mycket nu. Nyheterna braskar och slaskar runt i allt det som känns ohållbart både för klimat och människor. Ojar mig lite, struntar sedan i det ett tag och vänder blad. Hittar Booker-pristagaren Shehan Karunatilaka på kultursidorna och tänker än en gång på hur lätt det är att missa författare. Bara för att de bor långt bort liksom. Det är inte okej. Men jag tröstar mig med att inte ens självaste akademien verkar kunna läsa längre än näsorna räcker ibland. The seven moons of Maali Almeida, vilken titel. Den har i alla fall hittat in på min ständigt längre, och längre, och trängre läslista. Vi får väl se hur det går med den/det.
Det är höst i mitt bröst. Det är omöjligt att inte traggla så. Det är omöjligt att inte känna desperation över hur vår politik kommer att förändra ett samhälle och dess invånare för alltid. Det är omöjligt att inte nynna i grym och grå domedagstakt. Spooky spooky, sa mannen när han gick till fritids idag. Och han menade den lilla gulliga sången med Halloween-tema. Den med spindlar och svarta katter och så. Det är höst i mitt bröst, nynnar jag, och tänker på hur mycket mer skrämmande verklighetens politik kan vara än några stackars skrangliga skelett och ett par torra mumier.
Behöver nog en sådan där kudde, med ett stort garv på. Att ha och krama i TV-soffan när klimatmålen faller i takt med regndropparna och vår öppna famn för kvotflyktingar stängs med en smäll. Plånboken öppnas bara för de som haft turen att födas i rätt del av världen. En ynka procent i bistånd är tydligen alldeles för mycket för de nymornade, egoistiska, konservativa, egenkära slipsnissarna och dräkt-fiorna i Rosenbad. Håhåjaja. Kom och trösta mig, snälla kudde!
Söker min tröst i en gammal Elle. Den får mig att le och tänka på alla skapande djupingar därute. Alla de som ägnar sin tid åt att glädja andra med sina kreativa ådror och långa, snirkliga tankebanor. Tanken på de som skapar en bättre värld genom att bjuda på sin egen kreativitet tröstar mig alltid. Kultur, det är inte något som ska trängas in varken i en kanon eller en kanon, om ni förstå hur jag tänker. Men visst är det fantastiskt att ta del av all kultur som ändå frodas i, och i närheten av, krigets fasor. Människor är fantastiska! De allra flesta i alla fall.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar