Hallå...

...där. Det här är en röst från tidigt, tidigt sjuttiotal som talar. Hon verkar ha något väldigt viktigt på hjärtat.

Jag tror hon vill tala om en önskan hon har - att alla skulle få möjlighet till en lika trygg barndom som hon hade. En barndom där leken fick ta plats. En barndom där trygga vuxna alltid fanns nära till hands. En tidig tid i livet vars viktigaste uppgift och innehåll var att se till att nallen hade det bra. Och alla dockorna också då, såklart. 

Nu måste hon visst lägga på, för nallen har visst ett litet sår som måste läggas om, sedan vill han nog ha lite saft förstås, som lite plåster på såren. Vi får låta henne gå, hon har viktigare saker för sig, som ni hör, än att sitta här och gagga med oss gamlingar. Hej då då.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vilken tur att Musikhjälpen är på gång. Vilken tur att vi tillsammans ska få bry oss extra mycket om de barn, de alldeles för många barn, som befinner sig på flykt runt omkring i världen. Och de mängder av unga som lever sina liv i alla flyktinglägren på vår jord. Det är kanske viktigare än någonsin, att få möjlighet att känna en viss trygghet ändå då - och där - när det liv man borde leva inte finns tillgängligt. 

Vi måste hjälpas åt att göra så många barndomar som möjligt trygga, innehållsrika och fulla med lek och viktiga lärdomar. Att gå i skolan, lära sig saker, hitta gemenskapen med jämnåriga, det måste vi se till att världens alla barn får tillgång till. Nu.

- Vilken tur att Musikhjälpen finns! Det är jag säker på att den lilla flicka på bilden hade hållt med om. Hon som är en drygt femtio år gammal "tant" idag. En tant jag tror ni känner till ganska väl vid det här laget.