Solens sista strålar

Tänker ofta på de som fanns innan oss. Och då menar jag inte bara min släkt, utan alla släkter. Alla släkten. Skulle de vara stolta över oss? Det brukar jag fundera på. Det är särskilt de som aldrig kommer omnämnas i historieböckerna, som jag tänker på. De som slet. De som hungrade. De som gjorde så gott de kunde i den värld de var satta att leva och verka i. Skulle de vara stolta över oss? Skulle de känna att allt det de gjorde, för att vi skulle ha den här relativt sett lättsamma levnadsstandarden, har fått rätt effekt. Att vi har förvaltat det de åstadkom i sin krafts dagar. Det är sådant jag kan gå och grubbla på, medan jag tvättar eller dammsuger eller så. 

Ofta försöker jag visualisera dem. Där de sitter på marken vid den lilla sjön, med långa sjok av kalla lakan och nedkylda, blöta kläder. Hur de skrubbar med rotborsten. Hur de skrubbar mot tvättbrädan. Hur de skrubbar mot knogarna tills de blöder. Vad skulle de säga om dagens tvättmaskiner, de som ångtvättar och sätts på med en snabb knapptryckning? Utan att blinka kan du gå till ditt jobbmöte och på digital väg låta tvätten bli ren samtidigt, med ett par tryckningar bara. Tror ni att de kunde framtidsvisualisera en sådan lyxig och varm metod att tvätta? Förmodligen inte. Förmodligen hade de flesta av dem knappt tid att tänka på annat än allt det som skulle hinnas klart den dagen, efter att de försökt värma upp sina genomfrusna kroppar från sjövattnets iskyla.

Vi står inför en klimatutmaning av gigantiska mått, och i vår riksdag finns det ledamöter som inte ens tror på världens samlade vetenskap. Håhåjaja. Vad tror ni våra förmödrar skulle säga om det? Att all deras dyrköpta, ackumulerade erfarenhet inte bidragit till mer förstånd och klokskap än så? Jag tror de skulle gråta. Om de hade haft några tårar kvar, efter att de förlorat sin senaste telning till lungsoten eller koleran. Deras ögon har säkert torkat ut, efter att ha fött ännu ett barn till världen, som inte kunde botas från något som vi idag knappt anser vara ett hot mot den allmänna folkhälsan, här i vår rika del av läkevetenskapen och världshistorien. 

Utvecklingen, allt det som gör vår vardag genomlidlig, är deras förtjänst. Inget enda kallt knä ska ha legat där vid det blöta tvättberget förgäves, tänker jag. De ska ha all den cred de förtjänar, de som slet och knogade och banade väg. Jag tror de skäms över oss, över vår lathet, över vår bekvämlighet. Över att vi inte är beredda att offra en tum av vår så kallade välfärd, för att barnen ska få en hållbar framtid att leva i. En framtid där inte hela havet stormar och översvämmar stad och land. Ett framtid där solens strålar inte bränner oss, likt blickarna våra förfäder förfärat skickar till oss genom tid och rum.

Det enda som kan trösta dem nu är väl möjligtvis att vår nya klimatminister är ung och kunnig och engagerad. Det tröstar åtminstone mig lite. Lite. Lite.

Sköt om er.

Och er lilla del av den storartade planeten.

Kram!

/helena