Fly med to the moon

Av olika anledningar går jag och gnolar på Fly me to the moon. 

Sätter mig ner för att skapa en bild som ska fånga min sinnesstämning. 

Försöka fånga den, anyway. 

Det börjar som en relativt, försiktigt positiv känsla, som ett bra brus i bröstkorgen. 

Sedan råkar jag passera en nyhetsskärm och läget ändras. Något sjunker. Tonläget. Hjärtat. 

Det är något oerhört kämpigt att känna en retande tanke få fäste, även om vi måste kämpa med både näbbar och klor för att det inte ska bli så. 

Vanmakten. 

Att nu är något på väg att förändras för evigt.

På ett sätt som inte går att reversera. 

Hopplöshet, det är lätt att falla ner i den gropen. 

Men det får vi inte. 

Det är kanske viktigare än någonsin att hålla modet uppe. 

Sinnena fortsatt öppna. 

Tron på det öppna samhället. 

Där alla färger i regnbågen får ta plats. Där alla människor får plats. 

Alla människor och deras - våra - unika uppsättningar med talanger och tillkortakommanden. 

Det är oerhört viktigt att vi fortsätter tro på att det finns öppna vägar för kulturen att fortsätta skina på jorden, som månen och solen tillsammans (om ni ursäktar den småtöntiga metaforen). 

Att vi låter alla människor få möjligheter. Möjligheter att glänsa ikapp med stjärnorna på natthimlen.

Att få visa framfötterna, särskilt för dem som verkar ha fått det här med solidaritet och människans okränkbarhet och mänskliga värde och rättigheter alldeles om bakfoten.

Det går inte att devalvera kärlek. Var det inte något sådant han sa? Ranelid?

Hursomhelst får vi aldrig sluta kämpa mot rasismens fula ansikte. Vi måste fortsätta kampen för att alla människors liv och röster ska räknas och höras. Både i när och fjärran.

Och ändå, jag har så svårt att tro mina öron, när jag passerar nyheterna igen. Kan det verkligen vara sant? Att vårt land ska devalveras till allt det här otäcka högerpopulistiska, förenklade? 

Snälla, säg att det inte är sant. Och om det är det, gud förbjude, låt oss då bli ännu bättre på att hylla mångfald och mångkultur. Låt oss ställa alla regnbågens färger på barrikaderna.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Fly me to the moon, den underbara låten av Bart Howard heter ju så. Men min bild, den heter annorlunda. Lite svengelskt: Fly med to the moon. Visst önskar vi ibland att vi kunde fly till en annan planet eller åtminstone himlakropp, när vi tvingas höra skitsnacket från regeringshåll nu. Men det får vi inte, som sagt. Drömma går ju. Fly med mig till månen. En minut eller två. Eller möjligtvis en dag eller så. Sedan måste vi fortsätta kampen för allt vi tror på här nere på vår gemensamma jord. Kampen för solidaritet, medmänsklighet - mot rasismen och högerpopulismen.