Sorterar fram några titlar som har blivit kvar här hemma. Nu ska de få göra nytta på något skolbibliotek i närheten. Kanske kommer någon lärare eller annan pedagog läsa Akamella - Andarnas rike, för sina elever. Vi fick till och med tre exemplar av den titeln, tror jag, av den snälla bokrecensenten alltså. För oss att förmedla vidare till unga ögon fulla av läslust.
Vid sidan av Lowe Aspvikens bok ligger Närmar du dig mjukt. När jag lyfter Natur&Kultur-titeln och studerar Alma-pristagaren Jacqueline Woodsons namn kan jag inte låta bli att gråta lite, redan innan jag öppnat boken igen. För det är sällan jag gråtit så mycket efter att ha läst en bok, som just den här. Och ändå är den inte direkt skriven för min målgrupp: lagom gamla tanter. Den riktar sig mer till de/er som nu/snart ska uppleva er första tid i livet som omvälvande förälskade. En fantastisk tid. Men också en svår tid. Många känslor att brottas med.
Kärlek som är så svindlande ibland att man nästan tappar andan. Nu känner ju visserligen jag fortfarande så för mannen - efter mer än trettio år tillsammans - men det är ju en annan sak. En del av oss blir ju aldrig vuxna på riktigt, så är det ju bara. (Vissa av oss slutar ju till exempel aldrig med att använda så många ju som möjligt i en enda mening, ju...).
"Miah och Ellie är femton år och drabbade av den första förälskelsen, ljuvligt och svårt på samma gång. Men Ellie är en vit judinna och Jeremiah är svart och omgivningen ser deras kärlek genom ett filter av fördomar.
Woodson skriver lyriskt och ömt om den första kärleken, att få älska den man vill och få vara den man är."
Löven på framsidan av boken matchar hösten utanför. Och solen verkar just nu på bra humör, den låter en svag strimma glöda ner mellan trädets grenar. På avstånd hörs lekens glädje, den rimmar med vädret och den lätta vinden.
Och jag önskar att varenda unge ska få känna äkta läsglädje den kommande tiden. Den mörkare delen av året är ju som skapt för att mysa under en filt med en god bok i famnen. Gärna en pappersbok, men att läsa på paddan går ju också bra, det ena behöver inte utesluta det andra. Även om bladens vändningar aldrig riktigt går att härma på digital elektronisk väg. Den är något med handens känsla, när den lägger sig tillrätta intill nästa mening. Understryker innehållet genom pekfingrets taktila upplevelse mot den strävare cellulosa-ytan. Lite så.
Nä. Jag ska inte börja läsa bibeln på halvgamla dar, men min farfar Gustavs (Gustaf som det står här) vackra minne av konfirmationen ligger framme för att påminna om att gud mest är en omskrivning för kärlek i min värld. En värld bestående av många religioner. En värld bestående av många människor som tror, och inte tror. Men.
Men vi borde verkligen aldrig sluta tro på kärleken till våra medmänniskor runt om i världen. Oavsett var de bor. Oavsett hur de ser ut. Oavsett deras namn. Oavsett vem de tror på, eller inte. Eller vem de älskar. Love. Love. Love. Och läslust.
"Varje gång hon log eller kysste honom eller ropade på honom i korridoren kände han det. Att allting överallt skulle ordna sig."
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar