Till slut bestämmer sig det luttrade trädet för att det är dags att låta sina blad gulna.
Termometern verkar inte fatta att vi övar på att skriva november med förväntad stelfrusenhet,
graderna festar som om sommaren inte hittar till sitt ide, de verkar ha fastnat på tolv, ungefär.
Vinter? Nej, den känns inte alls bekant.
Vinden känns ljummen, nästan varm mot min hals. Halsduken ligger fortfarande långt in i garderoben, overksam.
Det är bara blåsten som friskar i, men det märks inte mycket när Celsius är på topphumör.
Ändå klämtar den påhittade, byråkratiska klockan strax vintertid.
Ding dång.
Så ska klockan än en gång gå bakåt, fast det är en omöjlighet, vad vi vet.
Om inte någon lyckats uppfinna den där gäckande tidsmaskinen då, en gång för alla, på riktigt.
Ding dång.
Eller är det bing bång?
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Hoppas ni också har en fin helg. Med lagom delar lätt skrämselhicka och många teskedar mys. Vi har tittat ikapp på några av SVT:s kortfilmer, några vi tydligen har missat helt. One minute, den var bra i alla sina nio minuter. Några andra var mindre bra hela vägen. En gullig animerad, minns inte vad den hette, men den var sorglig också, om en magisk kikare. Favoriten har döden som tema, tro det eller ej. Om att vara nydöd. Jo då. Finstämd, ärlig. Kanske en liten film att använda sig av när döden behöver förklaras för någon liten? Ja, det tror jag. Riverbed, om ni, också, vill se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar