Nu kommer det rosa först igen. Påminnelsen om att cancerforskningen måste fortsätta framåt och få vårt stöd.
Emma Örtlund har ju designat årets Rosa Band, som du säkert redan vet. Det känns så bra och relevant med det lilla, men viktiga, ordet nu. Now. Det är nu vi måste leva. Det finns inget att vänta på. Det är nu vi måste stödja kampen för att fler och fler ska överleva sin cancerdiagnos.
Så många steg det fortsatt behövs, så mycket mer kunskap och kunnig sjukvårdspersonal, så mycket bättre organiserad cancervård, på en del ställen. Det är många små rosa bäckar som vi måste låta flöda, genom att stödja Cancerfonden.
Stod och beundrade en rosa azalea i den lokala mataffären i fredags, hummade och undrade om jag skulle köpa den, för att en del av summan skulle gå just till den rosa kampen i första hand - och naturligtvis även till all annan cancerkamp, men jag ville inte ta död på en så fin blomma, för det vet jag nästan säkert att jag skulle göra.
Azaleor är så otroligt vackra och delikata i all sin "invecklade", knoppiga skönhet, men de kräver ack så mycket ljus och vatten och kärlek, så den fick stå kvar och vänta på någon snäll person med betydligt grönare fingrar än jag.
Den här fina second hand-fågeln som jag köpte för några veckor sedan, dess milda uttryck, de trötta hoppfulla vingarna, den skära nyansen - ja, hela härligheten - får symbolisera det rosa för mig just i år. Den känns kvinnlig. Sinnlig. Och stark. En överlevare, helt enkelt.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Hehe. Får jag vara lite lättsam här på slutet, tro? Är det okej? I så fall måste jag få påminna om de här knasiga rosa banden i form av olika djur jag lekte fram förra året. Eller var det förrförra? Minns ni dem? Hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar