Bitvis gott och väl och skimrande

Två foton/bilder som jag skapat i veckan. Lite smånöjd, är jag allt. Och nej, det är inte exakt någon av de bilder ni fick er till livs i Fem särskilt fina - gapa stort. Men nästan. De här är de bästa. Det översta: Så skimrande. Det motivet är en aning mer privat till sin karaktär. 

Den undre bilden kallar jag: På tallriken. Och den skulle mycket väl kunna vara en del av den bildserie som jag döpt till Lek med maten. Men det är den nog inte. Den är snarare en del av debatten angående de som har, och de som inte har. 

Den ständigt pågående debatt, som inte borde vara någon debatt, tänker jag. Utan snarare en självklarhet: Att ständigt sträva efter att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt - jorden runt. Mat på bordet borde vara en självklarhet för alla. Men det vet vi ju att det inte är. Alltför många har varken bord eller mat att ställa på det. Sorgligt, och sant. Här måste vi som har bli bättre på att dela med oss. Några indragna bistånd kan det ju inte bli fråga om - eller vad säger ni kära alldeles nybildade regering? Hm. Tyckte jag mig höra någon humma lite besvärat...

Anyway. Utanför har väderomslaget från minus till ganska många plus skapat dimma. I Sölden går det visst att ta sig nerför någon backe hjälpligt idag. I Ukraina bombas viktig infrastruktur sönder med vilje av en mycket aggresiv och massmördande och maktfullkomlig despot. Och hotar därmed att skapa en mycket kall vinter för barnen och deras vuxna (de som alls överlever till det blir kallt, vill säga) där. Sorgligt, och sant.

Dimman lättar, åtminstone utanför just mitt fönster. Det är vackert att se trädens skiftningar genom ett dovt ljus. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på den hjärndimma som drar runt världen - högerkonservatismen, för att uttrycka det lika milt som vädret utanför. Vad, vad, vad kan få människor att tro att en sådan människofrånvänd politik någonsin skulle kunna göra något i hela vida världen bättre? Någonsin? Jag bara undrar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Orkar ni med ett citat till, ur Lördag, av Ian McEwan? Det är inte lika långt som förra veckans, men nästan lika bra. Vår huvudperson har hunnit med en hel del sedan då, vi har tagit oss ytterligare hundra sidor fram. Och han har kommit från fiskaffären, med ett par mellanlandningar, bland annat på sonen Theos repetition, hem för att tillaga fisken han köpt. Men det är hos musiken vi stannar till en stund. Hör bara:

"... Henry är inte längre trött, utan lämnar väggen där han har stått lutad och går in mot mitten av den mörka salongen, mot den stora motorn av ljud. Han låter det uppsluka honom. Det finns sällsynta ögonblick då musiker tillsammans snuddar vid någonting ljuvligare än vad de någonsin förut har hittat under repetitioner eller spelningar, bortom den rena samarbetsmässiga eller tekniska skickligheten, när deras uttryck blir lika lätt och graciöst som vänskap eller kärlek. Det är då de låter oss få se en skymt av vad vi skulle kunna vara, av våra bästa jag, och av en omöjlig värld där man ger allt man har åt andra, men inte förlorar något av sig själv. ..."

Det borde inte vara omöjligt, tänker jag. Det borde inte vara det. Men om populism och konservatism ska råda över oss alla, då blir det förstås det. Det gäller att aldrig, aldrig, aldrig låta egoism och bakåtsträvande enfald besitta våra styrande poster. Varken ute i världen, eller här hemma i vår egen regering och riksdag.