...illustrera...
...med...
...än...
...en katt? Inget. Absolut inget. Åtminstone inte när det rör sig om en liten text om fågelsång, som här:
Sången så välkomponerad att Mozart säkert skulle skrattat sitt nervösaste skratt
Drill på drill, och sedan lite till, som om det egentligen inte är någon fågel alls
Utan en fågelskådare som försöker härma en fågel, och gör det lite för perfekt
Lite för käckt, lite för intensivt och välvilligt
Fågeln fortsätter, även när alla andra flugit förbi över skorstenarna för längesen
Sätter i och gal, en egendomlig madrigal, ett läte som övergår rim och reson och rimfrostens inkommande
Kanske är den så glad, för att den har en vän som ständigt följer den
Med blicken och hjärtat
Med uppriktighet och snälla morrhår
Eller sjunger den av längtan efter att få lägga en hand mot den mjuka pälsen?
Längtar den efter det ouppnåeliga, som så många andra gjort genom årtusenden på årtusenden
Den som har händer vill alltid ha vingar, och den som har vingar vill inget hellre än att få fem fingrar att lägga mot sin älskades nos
Är det därför jag inte hör den mer? Ingen sång dagen lång. Fick den byta brösttoner mot en öppen famn? Flög den sin kos?
Fick den sin allra högsta önskan uppfylld - och lägger nu de nymornade armarna om sin älskades hals, ber om en kyss, och en stunds världsligt gos
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar