måndag 30 november 2015

Lite ego måste man få va'. Och ha.


Kan det vara en rödhake? Eller en domherre? Nej, de är väl mycket rödare på bröstet va? Den här pippin är mera orange/brun.

Den syns inte så bra här, där den nästan smälter samman med Upsala Ekeby-vasen, men det är också det jag tycker om, att den smälter samman, smälter in med de andra sakerna som står på bordet. Den verkar nästan medvetet kamouflagefärgad för att passa in bland våra grejer. Ska ta ett bättre foto en annan dag, så att ni kan se de rundade bröstfjädrarna bättre. Och den trekantiga näbben. Och de klotrunda mörkblå ögonen.

EGO Stengods (1966-1988) har tillverkat. Har en liknande fågel sedan tidigare - ni har säkert sett den flyga förbi i bild här någon gång. Det står Fischer Stengods under den andra, men det har sin naturliga förklaring: W. Fischer arbetade först på EGO, innan han startade i egen regi. Därför påminner fåglarna mycket om varann i stilen, även om de är tillverkade av två olika företag.

De här fåglarna skulle jag kunna tänka mig att ha fler av. Tycker mycket om deras naiva charm. Så gå nu inte genast ut och köp upp varenda stengods-pippi ni kan få syn på, lämna ett par till mig också, så är ni snälla.

:)
/helena

ps Minns ni solrosen? Den står det ju också Fischer under. Men den har fått lämna plats åt adventsstjärnan nu.

söndag 29 november 2015

I'm a star


Är inte så säker på att den där legendariska, vägvisande stjärnan vågade vara så tvärsäker. Fast kanske ändå. Bara för att det var drygt 2000 år sedan, behöver det väl inte betyda att stjärnorna var blygare då?

Utanför hörs ett svagt regn, denna första advent. Det är mörkt och tyst i huset, endast tomten tomtemor är vaken. Och jag tittar nöjt ut över ett hem som varken är speciellt välstädat eller adventspyntat. Men där, precis framför mig, ligger den röda stjärnan i glas, som fick följa med hem från Myrorna igår. Och strax intill står en fågel som lyfte sina vingar från Emmaus hylla, när jag halade upp en lapp med Evert Taube på. Något annat litet slank också med. Ni ska få se, jag lovar, så småningom.

Det var nära att jag köpte en stjärna på ett av de stora varuhusen i torsdags, men något hindrade mig. Och nu är jag glad att jag väntade. För mindre än hundralappen fick jag tre saker - inklusive en väldigt fin adventsstjärna - istället för den enda färgglada stjärnan. Åh, färgerna var verkligen gudomliga på den så kallade torsdagsstjärnan, men det känns bra att mina tre små inför-julen-köp kan bidra till något bättre i förlängningen också.  

Slänger ett öga på TV:n. En repris. En liten Soran som badar fötterna i vattenkanten. Bilderna från Soran Ismails barndom bidrar till att sätta tonen, känslan och perspektiven i Absolut Svensk. Har ni sett de två avsnitt som varit? Hur bra som helst. Gillar Sorans inställning. Att han vill ta reda på. Och försöka förstå.

Slår över till texten. Tänker att det är helt sjukt att en bloggare kan dömas till 1000 piskrapp (och tio års fängelse!) på grund av sina åsikter. År 2000, drygt. Det svider nästan lite i skinnet vid blotta tanken. Men kanske blir han benådad från de återstående rappen ändå. Hoppas, hoppas.

Tre saker till ska jag plocka bort. Och lämna in på Myrorna, eller Erikshjälpen eller Röda Korset. Tre saker in, tre saker ut. Och så lämnade jag in en bonusgrej till Myrorna i går också. En ljusstake, en riktigt fin en faktiskt. Jag tänker som så; att ska det vara någon vidare vits med kretsloppstänket, så måste jag givetvis skänka tillbaka fina saker. Saker som gör någon annan glad.

Bakom den fladdrande lågan tronar världens finaste vattentorn! Anno 1900. En arkitektonisk favorit. Framför den fladdrande lågan, på gräset, höll en man på att hägna in en liten yta. Han ska sälja granar där. Det börjar lacka rejält. Det känns inte längre som Tusen år till julafton. Men först tänder vi det första.

:)
/helena

ps Det kaxiga halsbandet fick ligga kvar hos Emmaus, ifall någon skulle känna sig manad och ämnad.

fredag 27 november 2015

Alla snubbar vill ju vara katt


- Howard älskling, öppna dörren så är du snäll. Öppna, jag vill prata med dig.
- Kate raring, jag kan inte, det är ingen bra idé, jag har inte ens rakat mig.
- But darling, det har inte jag heller.

Det är inget direkt citat, jag återger som jag kommer ihåg det, ungefär. En av replikerna i filmen The Aviator. Filmen om film- och flyglegendaren Howard Hughes. Äntligen har jag sett den! Cirka tio år för sent. Den var till och med bättre än jag trodde. Howard Hughes, vilken man, vilket geni. Vilken excentrisk galning, skulle vissa säga. OCD är verkligen inget att skämta om. Att tvätta händerna så att de blöder, är inget att skämta om. Men man visste inte bättre då.

När jag sett filmen sitter jag uppe för länge på natten och lusläser wiki om Hughes. Tittar på alla foton som finns av honom. Konstaterar att verkligheten överträffar dikten. Att Hughes faktiskt, nästan, var snyggare än DiCaprio. Osannolikt, men sant.

Men mest fastnar jag i Cate Blanchett's Katharine Hepburn. Kate, som han kallade henne. Katharine Hepburn. Vilken kvinna! En föregångare. En unik individ, i ordets rätta, ni vet. Fatta att hon fick fyra - fyra! - Oscars. Bland annat för den omtalade Guess Who's Coming to Dinner? (Gissa vem som kommer på middag.) Mot Sidney Poitier. Och mot hennes älskade Spencer Tracy. Dessutom spelar hon mor till sin egen sondotter i filmen. En annan Katharine. Katharine Houghton. Eller var det systerdotter? Hur som helst.

Det är mycket film i min hjärna nu. Idag har The Danish Girl premiär i USA. Jag läser hos Observer om en tidig transgender-historia. En konstnärlig kärlekshistoria. Eddie Redmayne gör tydligen ytterligare en känslig tolkning on the big screen. Och vid sin sida har han vår egen Alicia Vikander. Jag säger "vår", det gör jag. Dels för att hon kommer ifrån vårt land förstås, men också för att hon är uppvuxen på en liten plats här strax utanför Borås. Vår begåvade superskådespelerska, så det så!

Kvinnor, kvinnor, kvinnor. De eviga. Läser på text-TV att de ska få lite revansch nu. De banbrytande, modiga kvinnorna. Glömda kvinnor i nytt lexikon. Bättre sent än aldrig liksom. Det är en så bra idé alltihop så jag bara måste citera direkt:

"Framstående kvinnor har genom historien fått stå i skuggan av sina manliga motsvarigheter. Nu ska det bli ändring på det.
Forskare på Göteborgs universitet ska bygga upp ett digitalt kvinnobiografiskt lexikon, tänkt att lyfta fram bortglömda svenska kvinnliga konstnärer, filosofer, vetenskapsmän, politiker och författare.
En grupp bestående av historiker och litteraturvetare ska nu ta fram de namn som ska ges plats i lexikonet 'Svenska kvinnor on-line, från medeltid till nutid'."


Med nyinköpta elegansnejlikor på paradplats, önskar jag alla sköna kvinnor en bra första advent-helg!

Okej då, jag kan ju inte bara strunta i halva befolkningen... Guys, ha det fint, ni också!

:)
/helena

ps På tal om män. Mannen hade klara Je Suis Paris-vibbar över sin outfit idag. Blåröd slips och vit skjorta. När poesi står på agendan, då måste man så klart anstränga sig lite extra. På tal om Frankrike, läste ni om den skånska katten som hade varit bortsprungen i åtta veckor och sedan upphittades 156 mil bort, i, ja just det, Frankrike. Tala om glamour-sugen kisse alltså. En katt med kontinentala vanor. Och så heter den Glitter också.

onsdag 25 november 2015

...och gult är fint!


I media snackas det mycket om det gröna. Klimatet är på tapeten, mer än vanligt. Adventsinspirationen runt omkring oss är mest vit och röd. Och lite grön. Själv hittar jag några gula detaljer från september när jag letar bland mina foton. (Tanken är bland annat att hitta tolv bilder, som kan bilda grunden till en almanacka. eviga kvinnor-kalendern 2016, typ. Vi får väl se hur det går med det.)

Tycker den översta och den nedersta bilden talar för sig själva. Men den i mitten måste nog förklaras lite. Det är en gubbak. En gubbrumpa. Rakt upp i luften bara. Inte så fint, tänker ni kanske. Men jag tycker att den är det. Fin. Inte nödvändigtvis på grund av dess utseende, utan på grund av dess position.

Låt mig förklara: Det var miljövecka i stan. Kretsloppsveckan, som den kallas. Överallt snackades det miljö. På längden och tvären. Experter föreläste. Work shops hölls. Loppis och swoppis och allt vad det heter fyllde agendorna. Det serverades vegetariskt. Ekologiskt. Det sprangs lopp. Och pratades lite mer. Det var gala. Grön glamour. Miljöhjältar hyllades. Samtidigt som allt detta pågick tog vi - mannen och jag - en promenad i stadsparken. Där var han; gubben med jeansbaken. Han samlade in flaskor. För trots att det var värsta miljöhypen i vår lilla stad, låg det skräp och skräpade. Som skräp ofta lite retfullt gör. Även bland näckrosorna flöt det avfall. Han stod vid dammkanten, släppte kryckan han stödde sig mot, la sig ner på knä, sträckte sig så långt han vågade och nådde precis sin fångst - en plastflaska med gul etikett på.

Vad är det med det då? Vad är det som är så fint och speciellt? Vad är sensmoralen här liksom? Jo, att den som tar personligt ansvar för sin lilla del av miljökampen är en hjälte i mina ögon. Sedan spelar det mindre roll vad syftet med handlingen egentligen är. För visst kan man tycka att det är lite sorgligt att det finns de som tvingas tjäna in en extra slant så här för att överleva. Men det spelar ingen som helst roll i min hjälteroman. Gubben är min finaste miljökämpe! Fotot är min finaste symbol för det personliga ansvars- och risktagandet i miljöns heliga, gröna namn.

:)
/helena

tisdag 24 november 2015

måndag 23 november 2015

Dags att ta fram staken


Vet inte riktigt vad jag ska ha i den gamla Gabriel-adventsskålen i år. Kanske blir det den stora, vintriga julkulan som jag fyndade på Myrornas julsaks-REA, en januaridag för ett par år sedan. Den som funkar så bra som vas. Har annars ett par andra förslag som jag funderar på. Blir nog något lite originellare än nötter i alla fall. Även om det kan vara fint med nötter också förstås.

Vita ljus har aldrig varit min grej, fast "på äldre dar" har jag lärt mig att uppskatta de vaniljvita ljusen, när de hamnar på rätt ställe. I rätt sammanhang. När de kommer riktigt till sin rätt tycker jag att det går ganska bra med vitt, annars vill jag - som vanligt - gärna ha mer färg. Och ja, jag vet att de vita ljusen tillhör de mer miljövänliga, alltså är de oftast ett bättre val än färgade.

Men. Ett stort men här. Men jag har faktiskt lyckats second hand-fynda både blå antikljus och bruna kronljus (Eller var det tvärtom? Har inte tagit fram dem ur skåpet än) inför årets ljussäsong. Och second hand måste väl ändå alltid vara allra miljövänligast, tänker jag.

:)
/helena

ps Nu är de små paketen färdiginslagna. Ni kommer väl ihåg tröjan med de två kärleksfulla, långhalsade jag slog in häromdagen? Det blev en liten bok också. Inslaget i bästa, gulligaste julpappret. På lördag (28 nov.) är det dags att lämna in dem till Hestra Cafékyrka här i Borås. Så vidarebefordrar de klapparna till behövande barn och ungdomar i vår närhet. Känns fint i maggropen.

söndag 22 november 2015

Junihimlar, vinterskorssuckar.


Nu står de där. I hallen. Och blänger. Vi har ju inte setts på ett tag. Kommer knappt ihåg hur de ser ut.


För nu är den obönhörligen här, vintern. Äntligen. Eller nåt.


Förnekelsefasen är lång. Och varm. Så tänker jag, när jag bläddrar bland sommarens alla himlar.


Måste gå på toa. Vill inte. Måste gå förbi hallen då. Där de står, och blänger. Jag blänger tillbaka. Suckar.


Men mest himlar jag över alla lätta junimoln. Så lätta. Så fluffiga. Så flyktiga. Så....långt borta.

Äsch.

Sedan suckar jag igen. Sedan suckar jag över att jag suckar. Suckar över att jag är bortskämd nog att ha mage att sucka över en sådan världslig sak. Vintern är ju lite kul ändå. I alla fall ett tag. Och jag som brukade älska vintern så. Men det var innan junihimlen förförde mig.

:)
/helena

torsdag 19 november 2015

Étoile et étoilé och oregelbundna verb


Högarna växer.
En sak i taget bara.
Ett steg före det andra.
Baby-steps.
Byter ben. 
Vilar lite.
Tänker lite.
Det här ska nog gå.
Plockar lite här.
Lite där.
Lite everywhere.
Byter rum.
Byter humör.
Byter mood.
Byter mood-board.
Stjärnor, och en azalea som inte märker om roten torkar ut.
Plockar ner franskan från den gröna hyllan.
Inser att ett enda streck i luften skiljer stjärna från stjärnklar.
Och strax där under, bara fyra ordsteg ifrån, står stockholmaren i obestämd form;
Stockholmois.
Dammar av ett par verb;
rire
savoir
séduire
sentir
servir, det hoppar jag över
sortir
souffrir
suffire
suivre
taire
teindre
tenir
traduire
jag översätter bakifrån
översätta
hålla, gärna handen
färga, inte håret (grått är flott!)
förtiga, nej gör inte det
följa, bara stjärnorna
räcka till, ja!
lida, det går väl inte att undvika helt men...
gå ut, snart snart
tjäna, hoppade jag över
känna
förföra
veta
skratta

:)
/helena

onsdag 18 november 2015

Ett julklappstips


Madame Guldkroken och jag har ett tips. Eller jag har ett tips, Guldkroken-kvinnan vill bara att ni ska köpa second hand-saker. Och det vill jag förstås också. Men inte den här gången. Den här gången handlar det om något annat.


Nej, inte om böcker. Även om böcker alltid står högt upp på önskelistan.


Och nej. Det här tipset handlar absolut inte om att vilja träffa mystiska män. Nej, det handlar det verkligen inte om.


Det här handlar om välgörenhet. Att köpa välgörande julklappar. Och det allra bästa sättet är nog att köpa något som verkligen behövs. Exempelvis i Unicefs gåvoshop. Något som får människor - att bokstavligen - överleva. Som ett flyktingpaket. Eller nötkräm.

Vet inte om det var mina ömma hals, eller något annat blödigt inombords, som fick mig att surfa runt inne i den andra Unicef-butiken. Där finns det bland mycket annat julkulor med Bamse-motiv och små söta T-shirtar med kärleksfulla långhalsade varelser på. (Skynda fynda, för jag tror att just girafferna är på väg att ta slut!).

Julkort är det hög tid att införskaffa, om man tänker sig att köra lite gammaldags snigelstil till årets helger. Då kan det ju dessutom kännas extra bra att en del av pengarna man köper korten för kommer till nytta för någon i nöd.

:)
/helena

ps Måste ju bara få berätta hur extra god och fin jag känner mig just nu. Nu när jag är på väg att slå in den gulliga gröna t-shirten i urgulligt julklappspapper. Redan, tänker du kanske nu? Ja, redan. För snart (den 28 nov.) samlar Hestra Cafékyrka här i Borås in julklappar (ej begagnat) till behövande barn och ungdomar här i vår närhet. Barn på kvinnojourer. Barn på flyktingförläggningar. Barn till missbrukare. Barn till vuxna som inte har råd att köpa några julklappar. Kanske finns det någon liknande insamling där du bor? Kolla upp det vetja!

måndag 16 november 2015

Kallprat & Trevligt folk


Känner mig inte speciellt trevlig just nu. Fortfarande hes. Fortfarande snuvig. Sov, förstås, inte så bra i helgen. Satt uppe hela natten mellan fredag och lördag och höll andan och försökte förstå det obegripliga. Men. Men man får vara glad att man är vid liv. Att man får vara här och hosta och snörvla och skratta och titta på bra film.

I helgen såg vi - äntligen - Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk. En bandykomedi, beskrivs den som på ett ställe. Fast det är en dokumentär. Inget kan förstås vara lika komiskt, hjärtevärmande och svårt som livet självt. Så är det ju. I den här filmen också. Mina öron krullar sig nästan av obehag när jag hör flera av människorna på stan beskriva invandrare som "de där som snor cyklar" eller "de bara kastar sten och förstör".

Alla dessa generaliseringar, de skär i hjärtat. Bort med generaliseringar, fram med nyanseringar! Säger jag.

Vilken idé; att bilda ett somaliskt bandylag! I Borlänge. Haha. Filmen är underbar. Karaktärerna, eldsjälarna är underbara. Killarna i laget är obetalbart underbara. Och Filip och Fredrik är som vanligt bara sig själva, med andra ord fullständigt underbara.

Har ni inte hunnit se filmen än, så gör det! Värmer garanterat ett lite blåslaget och småfruset novemberhjärta.

:)
/helena

ps Bilden ovan har jag lånat från en annan underbar "stolle". Tycker omslaget till pocketversionen av Expedition L av Erlend Loe är så passande här.

söndag 15 november 2015

Skottsalva


Det är juni. Små lätta moln ovanför pionparken. Ovanligt kyligt i luften. Min jeanskavaj, min ledigt utsträckta hand och den svarta, utslagna monarken bildar en enhet. Tre färger. Three colours. En tricolor. Blå. Vit. Röd.

Av de cirka tjugo sammansatta ord som börjar på "skott" är det nästan bara skottkärran jag tycker om. Ordboken talar om att skottkärra kommer ur betydelserna skjuta framför sig och vagn, vidare att det använts och varit känt sedan 1400-talet.

Skottsalva. Historiskt sedan 1932. En förhållandevis kort, men våldsam historia. Vi kan ändra på historian. Inte genom att glömma vad som hänt, utan genom att bestämma oss för vilka minnen vi vill bevara. Och dra lärdom. Jag vill att vi bestämmer oss för att aldrig mer låta ordet betyda saker som har med död att göra. Låt oss bilda ett nytt ord av ordet. Plåster på såren är sällan tillräckligt, det blir liksom bara, ja, just det, plåster på såren. Men tänk er en riktig skottsalva. En salva som läker såren, på riktigt. Som en lindrande ekvation bestående av försommarens vackraste, mest spirande pionskott och en handfull svalkande salubrinsalva.

<3
/helena

fredag 13 november 2015

Mellan rosa och röd


Nu kanske någon tror att jag syftar på att vi befinner oss mitt emellan den rosa och den röda månaden i kalendern, men det gör jag inte. Jag syftar förstås på nyanserna som min näsa skiftar mellan just nu... Eller nej. Fast jo. Irriterande är det i vilket fall som helst när ingenting blir som planerat på grund av att kroppen säger nej.

Kanske ska man försöka vara tacksam ändå, över att ha en kropp som så bestämt talar om när den har fått nog? Fast det är så svårt att känna sig tacksam över pausknappen när det precis kändes som att play ville fortsätta att vara intryckt. Jaja. Att ha en kropp som säger ifrån hindrar en definitivt från att bli fartblind i alla fall, så mycket kan jag säga.

Nog gnällt.

Skickar in den allra gulligaste Lisa Larson-tomten till er denna fredag. Som en slags förtrupp inför den röda månaden. Och så vill jag önska er en frisk och stark och givande start på helgen!

:)
/helena

onsdag 11 november 2015

Orkar knappt lyfta på locket


Om jag inte låtsas om det, så finns det inte.

Så tänkte jag om skavet i halsen i flera dagar. Önsketänkande. Magiskt tänkande. Nu sitter jag här med snörvlande näsa och orkar knappt tänka en enda tanke till slut. Men hur det än är med förkylningsstatusen så tänker jag på pappor idag. Just idag ja. Framförallt på min egen. Han har det lite extra kämpigt nu, så jag sitter här och försöker hålla tummarna, samtidigt som pekfingrarna till slut bestämmer sig för att köra en långsam - inte tre fjärdedels, bara två... - vals över lap topens tangenter.

Vänder mig mot tidningshögen bredvid och konstaterar; att nu när jag skulle läsa det där smarta, skärpta, fyndiga, men också sorgliga svaret som Jonas Hassen Khemiri gav eleverna han föreläste för, så ligger den inte där överst längre. Suck. Men frågan löd ungefär så här: Vad är "svensk/t"? Och svaret löd ungefär: Att den som räknas som "svensk" aldrig behöver få den frågan.

Smart, som sagt. Men väldigt sorgligt samtidigt. Att så mycket hänger på utseende, och namn. Om du inte ser "svensk" ut, eller heter Svens(k)son, så är du liksom dömd på förhand. Sorgligt, men sant. Det måste vi kämpa för att ändra på. Bort med utseendefixeringen, ytligheten - oavsett vilka fördomar och förutfattade meningar de bygger på! Basta! Punkt.

Vad hade då det överhuvudtaget med pappor att göra? Jo, tydligen var han lite trött under framträdandet, den gode Khemiri, enligt obekräftade rykten på grund av ett nyblivet faderskap. Grattis!

Och så tänker jag på ett par ord som nyblivna pappor (och mammor!) (och alla andra också för den delen!!) alltid borde ha i åtanke. Det är den finurlige Bob Hansson som varit i farten igen. Han sa tydligen så här i en intervju med Kristian Gidlund (i Mot monsunens hjärta): "Jag vill inte bli så framgångsrik med mitt jobb att jag glömmer bort att vara framgångsrik som människa."

Amen.

:)
/helena

tisdag 10 november 2015

Z som i ZIG-ZAG


Minns ni den där soliga lördagseftermiddagen när jag åt isglass iförd mössa? Och plockade upp en vas i en trappa? Det där var förstås inte riktigt sant, mer än det om isglassen och mössan då. Vasen stod långt in i en hylla i välgörenhetsbutiken. Innanför diverse andra, vid första anblicken oansenliga, vaser. Tyckte genast om tyngden på den här, den vägde precis lagom i min hand. Och handtaget, hänkeln, kändes så välplacerad.


Stämpeln undertill är svag. Men jag tyckte, redan då när jag stod där bredvid second hand-hyllan, att jag kunde urskilja de välbekanta bokstäverna UE. Därtill nummermärkning 5005 (det ska tydligen vara ett M efter siffrorna också, men det går inte att se under min). Och det där lustiga lilla lövet - ser nästan ut som en pratbubbla, har ni tänkt på det? - som är Mari Simmulsons speciella signum. Ett löv, eller en pratbubbla, med initialerna ms inuti.

När jag kom hem konsulterade jag expertisen, och mycket riktigt, det är en Upsala Ekeby-vas i design av Mari Simmulson. ZIG-ZAG heter serien, från 1965, som består av ett flertal vaser och fat i olika storlekar. Min är ca 14,5 cm hög och 13 cm i diameter. Någon av vaserna är mindre till storleken än min och ett par, tre är större. Bland annat en golvvas. Färgen är ett kapitel för sig. Senapsgul skulle den kanske med lite god vilja kunna kallas, men någon kallade den olivgrön, och i ett visst ljus drar den definitivt mer mot grönt. Fast kanske mer mot avokado än oliv? På bilden inne hos Grödinge Antik och Design AB (klicka på den längst upp till vänster) kan man se att föremålen i ZIG-ZAG-serien förekommer i en brunare nyans också.

För trettio kronor blev den min. Znipp, Znapp, Znut.

:)
/helena

måndag 9 november 2015

På hemmaplan


Min tysta, starka favoritkille Ferd'nand - han som är helt i en serie för sig, ni vet - och jag, vi har en liten undran: Är kungen av den runda bollen, och de smått runda orden, även kung när han kommer hem? Går han så där stolt, rak i ryggen som en fura, även när han har en soppåse i handen? Kisar han så där med ögonen, rynkar pannan, när han koncentrerar sig på avståndet från dörren till själva målet för efter-maten-och-disken-rundan? Sitter håret så där perfekt på plats med gummiband då också? Eller har ett par strån möjligen hamnat något offside? High fivar han sedan grannen, när han gör ett perfekt nedkast i tunnan? (Eller efter ett efterlängtat hat-trick, om han missade igår och därför har tre påsar). Kastar han av sig tröjan när han hör locket slutgiltigt slå igen? Kramar han en nio, tio killar i grannskapet för att fira att inget kom utanför? S(t)o(l)pe in liksom. Och höjer han armarna och klappar i händerna, på vägen in igen, upp mot balkongerna runt omkring, för att han är säker på att de sitter där och skrålar och tjoar just för hans skull?

Vi bara undrar, Ferd'nand och jag.

:)
helena

söndag 8 november 2015

Behöver inte kosta skjortan


- Fick beröm för min klädsel häromdagen. Sa mannen i förbifarten.
- Jaha, vad kul. Sa jag hest.
- Tänk om du talat om vad din outfit kostat. Sa jag.
- Vadådå? Undrade han.
- Ja... Drog jag efter andan.
- Hur hade de reagerat på summan liksom. Undrade jag.
- Aha, åhå, du menar så. Sa han.
- Kanske hade de blivit smått chockade. Fortsatte jag.
- Eller åtminstone höjt på ett par ögonbryn. Tänkte han.
- Fast jag kommer faktiskt inte ihåg summan. Sa han.
- Det gör jag. Kraxade jag.
- Etthundrafem kronor, totalt. Sa jag.
- Oj, var det så lite. Sa han med menande, något höjd röst.
- Jomenvisst. Kontrade jag kvittrande.
- Jeansen 30 kronor på sommarloppisen, nästan oanvända. Då. Slipovern 15 kronor på Gärdhems second hand i Dalsjöfors, de hade halva priset på alla kläder den gången. Och så skjortan då, 60 kronor där den låg ny och oanvänd i sin förpackning på Erikshjälpen. Stock-vintage, som vissa kallar det. Rabblade jag.
- Mm, men det är väl ändå inte storleken som räknas? Frågade han.
- Va? Hur menar du? Sa jag.
- Storleken på summan alltså. Sa han, samtidigt som han öppnade ytterdörren.
- Nä, huvudsaken är väl att de är sköna och så. Och lite snygga. Tänkte jag, medan jag hörde hans lugna, men effektiva steg avlägsna sig.

:)
/helena

ps Kan inte låta bli att minnas den gången jag gjorde en temadag av dagen. Ett Mankell-tema för att vara mer exakt. Först gick vi - pappa och jag - på en föreläsning med, ja just det, Henning Mankell. Minns att jag fick en bok signerad, till mig och mannen. Han, Mankell, höjde lite på ögonbrynen när han hörde våra namn. Minns inte om det var hans syster som hette som jag och hans svåger som hette som mannen, eller tvärtom. Men det var kul att han reagerade. Och att han verkade så himla trevlig, även live så att säga. Han verkade vara en sådan som tog sig tid. Sedan gick vi på bio, min far och jag. Såg Den vita lejoninnan. Tror det var den. En Wallander-film var det hur som helst. Fin dag. Fint tema.

Men Henning Mankells författarskap innebar, innebär så mycket mer än Kurt Wallander. "Han skrev också prisbelönta böcker om och för barn och arbetade i närmare femton år som regissör på en teater i Afrika. Han var en ovanlig person i vår tid. Vad formade Henning Mankell till den författare han var? Det är den fråga producenten Birgitta Zachrisson söker svaret på i denna dokumentärfilm." Filmen - Henning Mankell... och därför berättar jag finns att se på svt play i några dagar till. Kan varmt rekommendera den. Där berättar Mankell, bland mycket annat, om det fina förhållandet han hade till sin egen far.

lördag 7 november 2015

Bryta upp


"
... Vi skiljs åt och på vägen hem kommer jag att tänka på någonting som Bob berättade om blågrönalgen.
- Precis som algen gjorde med sitt membran så måste människan också öppna sig. Den gränsen som gör oss till en enhet måste helt enkelt brytas för att vi ska överleva. Det finns något vackert i det. Och sant. Och det är samtidigt det som gör ont, att man mer eller mindre måste bryta upp sin hud för att släppa in kärleken. Men det måste göras. Och det görs med fördel.
"

/ur en intervju med Bob Hansson
publicerad i Peace&Loves årsbok 2009

sedan en del av boken:
Mot monsunens hjärta - reportage och intervjuer
av Kristian Gidlund
Forum 2014


<3
/helena