måndag 26 februari 2018

Fem varma tips


Det är tydligen isvecka. Visste inte ens att det fanns något som heter så. Det betyder väl helt enkelt att det är väldigt kallt överallt runt omkring oss, under ungefär en veckas tid. 

Har fönstret på glänt några minuter nu när Celsius och solen tillsammans har bestämt sig för att släppa upp kvicksilvret ett par behagliga snäpp mitt på dagen, ska strax gå och stänga, men först några tips för att hålla ångan uppe mitt i allt det kalla:
  1. Fokusera på det vackra. Det kan vara något aldrig så litet i din närhet. Titta noggrant. Insup värmen som tingen du håller kärast utstrålar.
  2. Printa ut sommarens två bästa bilder. I mitt fall är det ett snapshot från Pride-veckan och det lilla fölet. 
  3. Sätt något kämpande grönt i bästa kaffekannan. Putsa inte kopparn bara, den är ju så mycket finare med sin patina intakt. Damma av den kan man såklart göra. Å andra sidan brukar jag alltid ha något vitt i kaffet...
  4. Snurra fram en varmare breddgrad på jordgloben och sjunk sedan djupt ner under soff-pläden framför en hjärtevärmande filmklassiker.
  5.  Sjung ut din frustration över kyliga tider. Vårskriket redan nu kanske? Eller brölet då. Att ta sig ton värmer faktiskt hela kroppen. Och knoppen!
Det var det. Dags att stänga fönstret. 

Uppdatering: Äsch, såg just att foto tre och fyra bytt plats med varandra, men det gör väl inget va? Ni är säkert smarta nog att fatta galoppen ändå.

<3
/helena

ps Snart kommer mannen hem, då kommer det allra varmaste tipset väl till pass: Pussas mycket!

lördag 24 februari 2018

Mitt rätta ansikte


Tidens tand, säger man
Tidens huggtänder, säger man inte

De som suger ut blod och märg och
sliter isär alla minnen

Bänder och böjer
Bäddar för en ny värld
Slätar ut alla veck
Puts väck!
Rensopad på spår

Som om åren bakom filtrerats genom rosiga solglasögon
eller hällts ner i ett alltför finporigt kaffefilter

Som om alla om aldrig funnits

Bortsuddade
Bortsprungna
Omsprungna
Omkörda
av en liten person som sitter naken och nyfödd bakom ratten

Nyvaken
med ett milt uttryck i ansiktet
Milt sagt milt
Tidens rätta ansikte blir aldrig rynkigt

Tiden läker alla sår, säger man
Tiden har dåligt läkekött, säger man inte

Fel väger rätt lätt här
Snett blir lätt rätt här
och svävande

Tidens tand vässar sig inför den långa natten
Håller sitt släta ansikte alldeles intill din tickande halspulsåder

Bäst att hålla sig vaken


/helena

ps Nej, det här handlar inte om mig, eller om mannen, eller om någon annan verklig person för den delen. Fattar inte varför folk tror att man skriver så in i norden självbiografiskt hela tiden. Jag, personligen, skriver nästan aldrig självbiografiskt när jag använder poesi- eller prosaformens fria tyglar och runda ramar. Jag är en av alla dem som gillar att utforska andra världar och att sätta mig in i andras tankar och situationer. Andra, fiktiva människor, alltså. Självklart hittar jag - liksom de flesta som ägnar sig åt någon form av skönlitteratur - inspiration både här och där och lite varstans. Plockar och blandar och ger. De här raderna ovan är hämtade ur min egen lösa synopsis till pjäsen jag håller på med (den som är ett av skälen till att bloggen känner sig så ensam och övergiven just nu). Se de korta raderna som ett litet poetiskt smakprov. Litet javisst, men med ganska hög densitet.

onsdag 14 februari 2018

Yrvaken vår


Härinne har våren redan vaknat. Vitsipporna står upp för sin plats - som små, glada snödrivor. Och på det typiska 50-talstrycket samsas krokus med blå hyacint.


Hur gick det då med ambitionen att använda en något mindre röd färgskala härinne? Nja, sådär va? När halmstjärnan plockades ner efter juletid kändes den nakna LED-lampan så...naken, så då satte jag upp en röd lampskärm där i stället. Inte så jättesmart kanske, med tanke på att den tunna sladden och den bara "bulben" skulle lämna fri sikt för sakerna som sitter uppsatta på väggen där bakom. Men men, vad kan jag säga - annat än att de röda färgerna ger energi och tillsätter genuin värme.


På tal om naken ja, en del säger ju att ett hem utan böcker är ett naket hem, eller inget hem alls. Om så är fallet är vårt hem väldigt, om man säger så - välklätt. 

Februari är här, en stor, traditionell bokmånad, och vi har rensat ut flera kassar fulla med bokstavsstinna rektanglar. En del har vi faktiskt slängt, riktiga hyllvärmare. Jag funderade en lång stund på hur det måste kännas att heta Liza Marklund och bara bli överflödig och sedan slängd? Förmodligen rätt bra ändå, att nästan ha funnits i var kvinnas/mans bokhylla ett långt tag. Legat där mellan Guillou och Mankell och bara myst, som en spinnande katt med strålande utsikt. Lite så.

Och hej och hå, så fick man till ett inlägg till slut ändå!

Sköt om er.

<3
/helena

ps Tror vi pratar mer om vad jag har gjort sedan sist en annan dag. Och om det här med att bloggen nog är på upphällningen snart ändå. Ni som såg förra rubriken förstod säkert att den inte var satt helt av en slump. Var sak har sin tid, även om det kanske kan uppbådas en aning tid för ett och annat inlägg framöver.