Att hitta det man inte söker - en grön tanke i fyra delar

Lika bra att jag varnar från början - det här ÄR ett flummigt inlägg. Jag tänker en massa olika tankar samtidigt. Samtidigt som jag vill hitta ETT enda klart fokus framåt. Ett klassiskt fall av önsketänkande, jag vet. I alla fall. Jag tänker mycket på den här tiden som vi befinner oss i, både den nära januarikänslan och den mer övergripande tidsandan.

Först på det nära planet - januari. Det är något med just den här tiden som jag tycker så mycket om. Det känns som en trevande, men trevlig, tid. Allt är lite oklart på något skönt och opretentiöst sätt. Det finns en vilsenhet inbyggd i den här tiden. En vilsenhet som manifesterar sig i eftersläntrande dammigt julpynt parat med en nymornad, kal känsla. Jag ser den överallt. I alla ögon och fönster. Som om allt hänger lite i luften. Som ett hopp på väg(en). Känslan i januari. Som snart förvandlas till en annan känsla - februari. Febrigt ivrig att riva av den sista vintermånaden och släppa loss ljuset på allvar.

Flummigt, som sagt. Men vänta bara, det blir värre...

Vad tycker ni om Trappan förresten? När jag såg den här ödetomten, bestående endast av en trappa som leder upp till en annan trappa, tyckte jag att den beskrev något om den obestämda, bestämda tid vi befinner oss i. Alltså var jag tvungen att försöka fånga den - känslan av att gå mot ett högt uppsatt mål, som inte leder till något annat än ett nytt högt uppsatt mål. Klimatångest fångad på bild på något sätt.

Det känns som att alla svåra klimatbeslut som måste tas - lokalt, nationellt och framförallt internationellt - bidrar till en känsla av gungfly och lustiga huset just nu. Samtidigt som kursen mot en grön U-sväng verkar fullständigt färdigutstakad och tvärsäker. Det är något med motsatserna här, som både känns bra och svåra. Brasvåra. Ett nytt nyord?

En sökande tid. Jag hör Marie Fredriksson på repeat i mitt inre. Det känns som att ju mer vi letar desto mindre hittar vi. Oavsett vad vi letar efter alltså. Det här handlar inte om gud, det här handlar om att var och en måste bli salig på sin tro, samtidigt som vi måste hitta tillbaka till gemenskap, laganda och samarbete. Lite så. Motsatserna igen. Är det i dem vi ska hitta verklig vila och framtidstro?

Äsch, vi sköljer väl ner den beska och bra-svåra nutidsmedicinen med lite sprit va? Haha. Nej, det här är bara ytterligare ett grönt fönster. Limmared och entrén till Glasets Hus. Limmared får symbolisera det gröna i form av en liten bruksort som verkligen lyckats förvandla sig till något i tiden - ett veritabelt paradis för alla som älskar det som jag brukar kalla för "de redan använda sakerna". Här finns Antikrundan, på riktigt. Här finns många - många - affärer med återbruk i tankarna. I de gröna tankarna. Och jag är rätt nöjd med hur jag lyckades fånga det där flaskfönstret en sen sommarkväll.

En enda gran hade smitit ut i vägrenen. Och en enda silvrig kula satt kvar på grenen. En annan somrig bild som får symbolisera att vi både måste lära oss tänka utanför den välkända boxen och samtidigt tycka att det är okej att down-siza? Ja, varför inte.

Det var flummet det. Sorry. I ps:et får ni i gengäld landa i lite mer jordnära tips på tänkvärda och vackra gröna saker. Och en hel del andra saker.

<3
/helena

ps

1. Vi verkar vara många som letar inspirerande, gröna vägar framåt nu. Och då vänder jag mig givetvis åt andra hållet - bakåt. Hittar tillbaka till en gammal favoritsajt - The Selby. Åh, hur jag älskar att surfa runt bland allt ostajlat och icke tillrättalagt. Här inne finns så mycket livsglädje! Här inne finns så mycket vintage och retro och gott och blandat och rent av befriande fult. Fastnar särskilt hos Julie och Bruce och deras hem och Webb-galleri. Extra kul det där med webbgalleri - de heter såklart Webb i efternamn. Hehe. Länka er vidare och njut av ett otillåtet tillåtande myller!
2. Hos Elle Decoration hittar jag listan över de populäraste inredningssakerna att sälja och köpa second hand. Och jag som tycker att det bästa med second hand-sakerna och vintage-grejerna är just att var och en kan bli salig på just sin sak. Önskar så att det inte gick trender i allt. Men vi får trösta oss med att fler och fler upptäcker fördelarna med att använda det som redan finns och är tillverkat. Palettblad. Sticklingar. Hur kan de vara så populära att bjuda på, på Tradera? Blir det inte miljöovänligt att skicka dem? Jag bara undrar.
3. Lite handfasta energitips. Orkar ni med det? Via Naturskyddsföreningen och top ten hittade jag enkla och görbara tips som vi alla kan ta till oss av. Åtminstone de flesta av oss kan bli bättre på att göra fler bra miljöval. Fast vissa saker kommer jag aldrig att efterfölja, hur miljövänlig som helst kommer jag aldrig att bli. Det måste få finnas rim och reson och balans och respekt för ordet lagom också. Annars slår jag bakut. Men du kanske orkar följa allt till punkt och pricka? Du kanske redan gör det?
4. Puh. Till slut kommer vi till något som jag inte vet hur jag ska kunna beskriva för att göra det rättvisa. På en blogg som jag följt jättelänge hittar jag de minsta stygn man kan finna. Hur rart att bära broderade blommor runt halsen? Hela bloggen - Posie gets cozy - är förresten väldigt rar, fast med sting. Det finns något mjukt här, något att landa och vila i. Foton som andas kreativitet och festlig vardag. Fast inte på ett sådant där modernt, pretto och tillgjort sätt. Här är det som att sätta sig mitt i en blomsterrabatt och bara börja dofta runt bland allt mysigt och hemtrevligt och lättsamt. Här vill man stanna.

Kaffe och tårar och salta nappar

Jag läser Maries musik. Läser de saltstänkta, tankfulla orden: "...det var för sent när sången kom/du var borta/redan vid första radens rand/ingen/ingen röst nådde fram/allting var så tyst/så tyst på nattens strand..."

Stranden hon går på på omslaget är säkert samma strand som jag själv gått på många gånger som barn. Då när horisonten var oändlig. Nu sitter jag här och försöker läsa liten vit stil mot svart bakgrund i skumt ljus och det går så där. Åren går, men Marie består. Så har vi nog många känt. Särskilt vi som växte upp med Maries röst. Den blev en av våra vackraste signaturmelodier. Rösten och känslan och inlevelsen följde oss på vägen. Genom regn och glädje. Genom studsiga disco-nätter och olyckliga, obesvarade kärleksdrömmar.

Jag dricker kaffet svart idag och äter salta nappar till. Precis så som jag gjorde när jag var ung. Bara för att det är lättare att minnas när alla sinnen får vara med.

Såg ni minneskonserten på svt? Så fin. Så smakfullt komponerad och arrangerad. Helt omöjligt att inte fälla en tår när alla minnesbilderna rullade upp på skärmen och i ens inre. Den makt musiken har alltså. Den helar. Den finns där som en kompis - oavsett om man måste få gråta mot dess axel eller babbla ur sig det som bara måste bubbla ur.

Minns ni att jag berättade om mitt speciella uppdrag nu i vår? Att fylla mannens och min, mest mannens, repertoar med fler kvinnliga låtskrivare och artister. Marie. Ni fattar? Hon finns förstås redan där, i de späckade ackordpärmarna, men nu fyller vi på med fler.

Med den här till exempel - Så Länge Det Lyser Mittemot. En av mina absoluta favoriter. Och den här - Den Bästa Dagen. Lite vemod och så ett riktigt glad-piller. Som livet självt.

Tack Marie. Tack för sången. Och rösten. Och känslan. Och tack för att allt lever kvar.

<3
/helena

ps Citatet överst är hämtat ur låten Kaffe och tårar, från albumet Efter stormen.

pps Var bara tvungen att titta - och lyssna - på det här igen. Marie, modiga Marie. Hon fortsatte sjunga även när livet tagit en annan vändning. Här sjunger hon för prinsessan Madeleine och hennes alldeles nyblivna make. Ännu doftar kärlek. Det gör den verkligen.

Bild på bit. Och rulle.

Smulor på bordet och en dag lika mörk som en grav. Äh, det där lät negativt, men det är verkligen regntungt ute och därmed svårt att navigera fram några som helst ljusa bilder inifrån. Här är ändå ett försök - en bild på mitt senaste foto. Tycker verkligen om att trycka ut mina bilder så här, det har blivit min grej på något sätt.

Det som började med ett konstaterande att de stora fotopappren var slut, blev till slut ett sätt att göra något mer av helheten genom att visa upp den i mindre bitar. Gillar särskilt när en enskild bit/del visar sig bli så bra att den klarar sig utan sina bildkompisar. Den här helhetsbilden heter Trappan 1, den är bara ett provtryck, som nog behöver mörkas ner lite grann.

Annars håller jag fortfarande på och pillar lite med våra gamla planscher och affischer. Funderar på att rulla ut och eventuellt sätta upp något mer här någonstans.

Det var det. En kortkort rapport från min murriga, men mysiga, måndag. Hoppas er vecka också börjat bra.

<3
/helena

ps Läser dåliga nyheter: Tunisian Girl finns inte längre bland oss, Rest In Peace. Och bra: Det kraftigt ökade valdeltagandet i Italien missgynnade extremhögern!!!!! Jippie!!!!!! Det finns hopp i rasism-mörkret, mina vänner!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det gäller bara att bry sig, att engagera sig. Sofflocket är aldrig en lösning (säger hon som sitter i soffan och skriver as we speak;). Kan det vara Sardin-rörelsen som fått genomslag i vidare kretsar? Heja sardinerna!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Triptyk för freden

Ja, jo jag vet att en triptyk är ett tredelat konstverk. Och ja, jag kan räkna - det ÄR fyra bilder här ovan. Men vi tar det väl ifrån början så kommer ni att förstå.

Allt började med att jag funderade på om jag skulle skriva något om Förintelsens Minnesdag.

Kom fram till att jag nog inte skulle göra det den här gången. Inte för att det är mindre viktigt än någonsin - för det är det ju. Utan för att det känns som att jag har skrivit så mycket om det genom åren:

• Jag har skrivit om när jag själv fick förmånen att sitta i publiken och lyssna på en av de få överlevare som alls finns kvar. En av de som kan - och orkar! - berätta om de ofattbara grymheter och kränkningar som människor kan utsätta sina medmänniskor för. En av dem som forslades som boskap till ett koncentrationsläger. En av dem som förgäves väntade på att hennes mamma skulle komma tillbaka från duscharna. De duschar som visade sig vara gaskamrar. En av dem som såg röken stiga ur skorstenarna. Röken, resterna, från en högt älskad mamma. Hon som nyss stått i köket där hemma och lagat din frukost, så att du skulle kunna springa på lätta, mätta ben till skolan sen.
• Jag har länkat till utställningar som försöker förklara och få oss att dra lärdom.
• Jag har tipsat om olika böcker som hjälper oss att få en så nyanserad bild - av förloppet som ledde in och ut ur andra världskriget - som möjligt.
• Jag har predikat och bett och bönat att människor ska sluta se på andra människor som mindre värda eller som fiender. Försökt få människor att sluta utse syndabockar. Försökt få människor att förstå hur bra vi har det. Jämfört med större delen av världens befolkning. Och jämfört med hur fattigt och torftigt och trångbott många människor hade det här - i vårt eget avlånga land - för bara några futtiga årtionden sedan. 
• Jag har försökt få människor att skilja på kriminella element och vanligt hederligt folk. Försökt få människor att rikta blicken mot rätt saker. Få upp ögonen för att det inte är någon vanlig hederlig medborgares fel att det finns saker som behöver förbättras i vår värld och vårt samhälle.

Trots att vi är många som försöker få så många som möjligt att aldrig glömma, aldrig upprepa, aldrig sluta förfasa sig, aldrig sluta bry sig - så ökar intoleransen för olikheter och mångfald. Därför tänkte jag låta bli att skriva något den här gången. Helt enkelt för att det inte verkar hjälpa att skriva någon något på näsan. Det verkar ändå bara viftas bort, som en kliande oförarglig fluga.

Men så läser jag - återigen - om den ökande antisemitismen runt om i världen. I Europa, i Sverige, i vår omedelbara närhet. Hur den kan spridas med vindens hastighet numera, med hjälp av just det hjälpmedel som skulle kunna göra världen till en såå mycket bättre plats. Om vi bara använde internet på rätt sätt skulle det mycket väl kunna vara verktyget som spred budskap om verklig fred och frihet - på riktigt. Vi skulle, bokstavligen, kunna rädda världen med hjälp av just internet. Om vi länkade samman alla goda krafter och samlad kunskap - där ute och här inne - skulle vi bli starkare än någonsin.

Om vi länkade samman alla som vill och kan rädda jorden från fattigdom, analfabetism, miljöbrott, ekobrott, nazism, rasism, antisemitism (och alla andra otäcka ismer) skulle vi kunna sprida den enda verkliga ismen vidare till våra barn och unga - positivismen.

Det var därför - för att antisemitismen och intoleransen fortsätter att öka - som jag bestämde mig för att modifiera och redigera fram en bild ur ett av mina foton från i somras. Istället för att skriva något, ehum, långt och trist och invecklat och upprepande som ändå ingen orkar läsa, ville jag skapa en bild. Elle tre. Eller fyra.

Helst vill jag inte förklara något angående bildens budskap. Ni får tolka själva. Men om ni vill ha lite kött på benen så lämnar jag ändå ett par ord om den/dem i ps:et.

Och du, tänk på att vi är många som försöker motverka de destruktiva, söndrande krafterna - varje dag. Vi är många som tror på samarbete och kärlek över alla gränser och barriärer.

De flesta gränser finns ändå inom oss, det gäller bara att våga kliva över sina egna begränsningar.

<3
/helena

ps Ett hål i planket, in mot en blommande trädgård. Ett kulhål? En blodig köttig massa i bakgrunden och en hägring framför oss. Det röda blodet som flöt i krigen med stor k, men också i alla de andra konflikterna. Också i alla de andra krigen. Massakrer som pågått och pågår. Väpnade konflikter runt om i världen. Massgravar som hittas många årtionden efter att människor bara försvunnit från jordens yta.

Men det kan också handla om miljön. Att vi måste ta vårt sviktande klimat på blodigt allvar. Att vi måste våga drömma om en magisk trädgård någonstans. Att vi måste våga tro på att långt gångna negativa förlopp går att vända. Lite så. Som ett sår som bara kan läkas med hjälp av det gröna, doftande, blomstrande.

Ett hål i planket. Ett kikhål. Mot något hållbart och positivt. Mot kärleken till djur och natur. Mot kärleken till medmänniskan och till alla våra olikheter - och likheter.

pps Och jag förvandlade tre till fyra bara för att jag tyckte kamouflage-versionen gjorde sig så bra både i det historiskt anspelande svartvita formatet och i den mer blodigt allvarliga färgskalan.

Här hemma - Medan kaffevattnet kokar upp

En massa viktiga dagar har passerat: Skogens dag och kramens. Martin Luther King-dagen. Pilsnerfilmens dag och Frufridagen. Popcorndagen och Världssnödagen regnade och blåste bort i veckan som gick. Idag är det tydligen halvsnödagen. Que? Anyway. Här har inte setts till den minsta flinga snö på flera veckor nu, men en lite gnutta sol däremot. Så då passade kameran och jag på att fånga ett par välkända hörn. Håll tillgodo.

De sista julresterna är på väg att packas in, men här och var har något gjort sig så hemmastatt att man nästan inte ser dem. Men det var ju inte det jag skulle kommentera här, det var ju något jag skulle bekänna... Jo, så här; det visar sig att jag har ljugit igen - för er. Länge. För det här är ingen String-hylla, det här är en kopia av något slag.

Läste en artikel om just String i veckan och där förmedlades intressant information om kopiering - eller plagiat. Jag skäms. Inte över vår fina ärvda hylla, den är fortfarande lika fin i mina ögon, men över att jag inte visste att det här inte var ett original. Originalet är helt rakt på sidorna, här finns det en liten knix, en böj i metalltråden på sidorna - på själva fästet alltså. Lurigt. Men det är väl just så plagiat brukar fungera - genom att vagga in en i tron att det är äkta vara. Men men, man kan ju också välja att se på kopiering som en slags hyllning. I det här fallet en verklig hyll-ning då.

Och så många gånger som jag har sett String-hyllor på auktioner och allehanda second hand-ställen. Alltså. Man lär sig verkligen något nytt varje dag, det är inte bara en käck aforism.

Annars? Jo. Fler motivbyten ska göras. Här ska våren vädras in, med fräsch tavelfärgsättning och gammalt porslin. Lite så. Lite som vanligt med andra ord.

"För det nya hemmet", en rubrik om någon utförsäljning i inkorgen. Och jag tänker på att nytt är ett relativt begrepp i vår värld. I vintage-världen alltså. För oss som älskar de redan använda tingen känns det nytt när något annat gammalt tar plats i vårt blickfång. När en oväntat bra - ny - kombination uppstår.

Och blommor behöver inte dofta, de kan lika gärna vara ett minne fångat på bild.

Oj då. Nu är visst både kaffe och fika klara. Och jag som hade tänkt att skriva så mycket mer. En annan gång då, mina vänner. Men lite roligt kommer i alla fall i ps:et. Bara inte kaffet hinner kallna... Sköt om er.

:)
/helena

ps Försöker rensa lite på min stackars överfulla hårddisk, för att få plats med alla foton som förhoppningsvis ska tas den kommande tiden, med hjälp av det återvändande ljuset. Hittade några roliga saker som mannen hittat och förmedlat vidare till min inkorg, under rubriken roligheter och puss. Nu vill jag lämna över dem till er.(Men pussen behåller jag allt själv). Hoppas bara att jag inte bloggat in dem tidigare. I så fall får ni helt enkelt stå ut med att par favoriter i repris. Med varm hand och ett fniss kommer här ett par roligheter och en kul - och tänkvärd - limerick:

"En komiker är en man som gör roliga saker. En stor komiker är en man som gör saker roliga."

/Buster Keaton

"En människa utan humor är som en bil utan fjädring, man känner alla obehagligheter i vägen."

/Okänd

"Jag tyckte aldrig att jag var särskilt borta, men det var jag tydligen."

/Keith Richards

"En underlig kille från Mön

la in sig för att byta kön

när detta var gjort

han ångra sig stort

för nu har han mindre i lön."

/Mona-Liz N

Jo. Men. Visst har jag väl förmedlat de här små finurligheterna till er tidigare?

Bildtema

Sitter här och redigerar ett par foton och tänkte att jag skulle passa på att skicka in en väldigt tidig snart-är-det-helg-hälsning till er. Bara säga hej och så där och hoppas att ni haft en bra vecka so far. För egen del har den varit fullspäckad av bilder. Med nyligen passerad filmgala och nydoftande filmfestivalprogram i sikte. Lite så. Och så har vi skiftat en del här hemma i vårt blygsamma, men relativt omfattande bildarkiv. Vårt eget lilla galleri, om ni så vill. Mest bestående av loppistavlor, planscher och affischer. Plus ett och annat eget foto.

Helg igen alltså. Come rain come shine - vad annat kan man säga? Hoppas ni får en fin en, i vilket fall som helst.

<3
/helena

ps Glöm inte att de allra bästa fotona oftast tas i regn, det är någonting med ljuset som den vita himlen hjälper till att skapa. Åtminstone upplever jag det så.

Filmtajm! A.k.a. Movies BIG-time.

Bad boys. Fast bara på film förstås. Med Skäggstubb och allt annat än solsken i blick. Känner ni igen dem?

Jo, jag tänkte så här: Filmfestivalen med stort F är ju strax här, alltså Västsveriges stora filmevent står alldeles för dörren, och då borde jag göra något här hemma för att markera det.

Så, konstigt nog innebär det att jag plockar ur min fina festivalaffisch signerad Per Åhlin (2015) och väljer att plocka in en av våra oanvända vintage-affischer istället. (Och ja, den alldeles alldeles underbara filmen Shine har samsats med Per Åhlins klassiska filmfigur där bakom fuskglaset i den stora blå ramen).

Så vad ska vi då välja för "ny" filmaffisch att pryda hemmet med? Lite glada sk(r)attjägare kanske?

Eller några fler bad boys? Nä. Inte ens för kiltens eller Samuel L:s sexigare än sexiga knäns skull? Nä.

Det här är ju en riktig favorit. Det vet ni som har följt med här inne länge. Och ja, jag vet att det här numera är en väldigt kontroversiell skådespelare, men det spelar ingen roll, jag älskar ändå karaktären Prot - då, nu och för alltid.

Men det blev ändå den här. Ett riktigt eviga kvinnor-val. Eviga flickor i det här fallet. Britney Spears och co. Pasteller och bara armar känns ju bara vårigare än vårigt! (Och extra Britney Material på VHS & DVD...). Det var tider det, som mannen skulle ha sagt.

Nu gäller det bara att hitta en lämplig plats till den. Kanske står den ändå allra bäst här emellan kök och vardagsrum. I ett slags vägskäl. Där kommer den nog att trivas.

<3
/helena

ps Göteborg Film Festival 2020 börjar på fredag (24:e), men det har ni säkert redan koll på. Massa, massa film från stora delar av världen i många, många dagar och kvällar.

Såg att det bland annat blir ett Brasilianskt fokus. Bra bra, säger jag.

Och såklart var jag tvungen att kolla in vad de har att erbjuda i shopen i år. Massa godis för oss filmrävar. För oss frusna filmrävar. Halsdukar och mössor och årets festivalaffisch, av Karin Mamma Andersson, för att bara nämna toppen på/av godispåsen.

"Ny" inspiration

Insåg precis att jag inte skapat någon fotomapp märkt 2020 ännu. Fast nu är det gjort. Ljuset är här och jag plockar bland mina mest vårinspirerande saker. Sätter fram en målad tulpanbukett och letar upp ett par regnbågar.

Här och var står en tärna eller så kvar, men nu är de nog snart bortflugna om ett par dar.

Fast de här granarna alltså, tog ner dem för någon vecka sedan och nu känns det så tomt i köksfönstret. Funderar faktiskt på att sätta upp dem igen. Jag menar, det är ju ändå granar. Sköna gröna granar bara. Inte nödvändigtvis julgranar.

I sovrummet samsas en nyväckt sädesärla med en hel glänta full med vitsippor. Förmodligen kommer jag sätta upp något annat där innan de riktiga vitsippornas tid hinner hit, men för nu får de glänsa där en stund.

Bara för att omslaget är snyggt och lite vårigt, står den där - LP:n. För någon fungerande skivspelare har vi fortfarande inte.

På almanackan i köket satte jag upp ett eget fotocollage på första sidan, bara för att bilden där var lite småtråkig (förlåt bästa Studieförbundet Vuxenskolan, men många av de övriga elva fotona var superfina, fast foton på systemkameror blir ju sällan särskilt snygga... Därför satte jag upp ett foto som jag tagit på Carolina Falkholts väggmålning där istället.)

Och koalan och kängurun får sätta krydda på köksbordet ett tag, som en påminnelse om livets skörhet. Kan knappt tänka på alla djur som dött och skadats på grund av de stora ödeläggande bränderna, utan att fälla en tår eller två. Tur ändå, att det finns många som jobbar där borta, under there, med att rädda de som räddas kan.

<3
/helena

ps Såg ni regnbågen som ett av barnen som mannen jobbar med just nu har ritat till honom? Så fin. Det allra finaste är ögat. Såg ni inte det? Pricken - mannens öga, som var det enda som hon hann rita dit av själva mannen innan hon skulle gå hem. Hur gulligt? Och jag som alltid önskat att regnbågen skulle ha plats för minst en turkos rand också!

Korta tankar på lååång matta

Galasäsong. Vilket ord. Men visst är den här. Satt och stirrade mig igenom väl valda delar av röda mattan-vimlet från Guldbaggen, och blev lite smått uttråkad faktiskt. Vad är det med dagens hår- och sminkmode egentligen? Håren skall färgas grå och ansikten ska pudras beige-bleka. Som om det mest naturliga har blivit något att kämpa för, via onaturliga metoder. Klurigt.

Klänningar fanns det ju några halvläckra, även om jag tycker att Cecilia Frode med sällskap var roligast i sina matchande rutor. Någon slags maxad, gul tartan-variant. Kul, kul.

Och. Nu till tiotusen-kronors frågan: Hur kommer det sig att så många skådisar blir tillsammans med någon med samma/likadant utseende om och om igen? Ingen särskild nämnd och ingen särskild glömd, men ändå, jag upplever att flera stycken bland vår skådespelarelit gifter sig och skiljer sig och gifter sig med samma person, om och om igen. Nej, inte med preciiis samma person - där är Taylor och Burton undantaget som bekräftar regeln - men med någon med exakt likadant utseende. Exakt. Why? Jag bara undrar.

Hur var då själva galan? Ingen aning faktiskt. Jag har bara hunnit kolla in röda mattan. First thing first liksom.

:)
/helena

ps Däremot har jag lyft ut Harry Martinsons Aniara från bokhyllan. Den prisbelönade filmen får allt vänta ett tag till, men originalet vill jag läsa nu, nu, nu.

Me too fanns inte 1956

" ... - Alla kvinnor är lika och den här ska nog också bli mör. Det är bara en fråga om teknik. Är man brysk så faller dom som frostig kart allesammans. Vänta ska ni få se.

Dom väntade spänt. Inte bara frackmänniskorna kring charmören utan alla gästerna som hört orden. Och det var dom flesta för lågmälda var ingen i mittsällskapet.

Ynglingen drog på sig rock och handskar men satt kvar i alla fall.

- Fröken.

Hon kom på snabba fötter mot deras bord en gång till. Trodde kanske dom ville betala och kom villigt. Rodnaden var borta nu, kanske gömd bakom ett nytt lager av puder. 

Den vackre tog hennes hand och såg djupt in i de trötta ögonen:

- Jag vill ligga med dig i kväll. ..."

Folke Fridell. Där stod han i vår String-hylla och bara väntade på att någon skulle komma på idén att plocka ut just den gamla boken ur sin dammiga slummer. Arbetarförfattare. Så står det att läsa om honom. Och nog känns det att han står på arbetarnas sida i novellsamlingen Bönsöndag. Där finns fabriksarbetare och skräddare. Där finns skurgumman och servitrisen. Där finns den samvetsgranne skarprättaren. Och överallt, runtomkring, finns barnen och deras eviga försök att förstå sig på vuxenvärlden.

I novellen: Klockan elva börjar livet, får servitrisen - och hennes pojkvän som sitter och väntar på att hon ska sluta - finna sig i den typ av trakasserier som kvinnor alltid har utsatts för. Yrkesskickligheten får stå tillbaka för objektifieringen. Ett vanligt scenario för arbetande kvinnor i alla yrken, överallt, genom alla tider.

Me too var inte uppfunnet på 1950-talet, men den typ av "käcka tillrop" och fysiska tafsanden som pågår här är lika gamla som gatan och de dypölar som fanns att försöka gå emellan långt innan gatan fanns. Så är det. Så var det. Och frågan är om Me too verkligen förändrar något på längre sikt, eller om något betydligt mer genomgripande krävs? Den frågan får/kan bara framtiden utvisa.

Annars en lättsam bok på många sätt, trots slitet. Skriven på ett smått sedelärande och undervisande sätt. Vet inte vad Folke Fridell skulle sagt om jag väljer att använda ordet gullig i mitt omdöme, men så får det bli. Gullig och tidstypisk, men tillräckligt tänkvärd för att fortfarande ha något att säga.

Tyckmycken. Ett ord att plocka med sig från det något föråldrade språket. Att ha många åsikter, tolkar jag det som. Tyckmycken. Känn på det. Me like.

<3
/helena

ps Men ska då nästa bok vi läser högt för varandra, mannen och jag, äntligen bli en något nyare berättelse? Eller ska jag plocka ner den där med sliten rygg som heter något i stil med att ung det blir jag aldrig igen?

En sliten grimma & Dag Hammarskjöld

"En sliten grimma hänger i mitt stall/en blanknött sadel ligger på sin pall

frågar du varför jag tårar bär, blir mitt svar min ponny borta är

min ponny nu nått slutet på sin färd, hans hovslag hörs nu i en annan värld

han i klöverängar går på vall/jag är ensam i mitt tomma stall..."

På begäran har mannen tagit med visan ovan i sin långa spellista. På begäran av den något mognare publiken, som vi brukar säga. Tyckte det kunde passa med en bit ur den här texten så här en stund efter att ha njutit av hoppning i världsklass. Dessa smäckra djur gör ju sig så extra bra på vår tjocka teve. Kontrastverkan kallas det visst.

Tänker på hur dåligt jag hänger med i den nya musiken numera. Har noll koll faktiskt. Lite trist. Men det är väl ändå okej på något vis, tidens gång och så. Vi såg i alla fall några avsnitt ur P3-guldgalan igår. Och jag jublade när jag hörde Dag Hammarskjöld. Fast när jag läser texten så inser jag att jag har exakt noll koll på kidsens språk, fattar ingenting. Utom att texterna verkar ha mycket gemensamt med ponnyn ovan, de verkar ganska, låt oss kalla det...enkla. Liksom berättande om känslor och tankar i stunden. Saker som måste ut.

- Ska vi kolla hur många artister vi känner igen under kvällens gång? Frågade jag mannen när vi slog över till tvåan från den alltför töntiga komedin som vi försökte ta oss igenom på trean. Tre, fyra, kanske fem kände vi igen. Bland de som uppträdde och vann och var nominerade och så. Robyn. Henne har jag följt från början. Alltid beundrat hennes egensinne och driv och enorma musikalitet. Och så Avicii förstås. Och bästa Jason var där - Timbuktu! Och Gammal. Fast mest för att de uppträdde i Musikhjälpen. Och Molly S Och Miriam B såklart och några till. Och Einar.

Einar ja, skratta inte nu, men som alla crazy cat-ladies trodde jag förstås - hoppades - att Katten i trakten handlade om en riktig katt... Hahahahahahahahahaha.

Annars uppskattar jag Hiphopens texter. De tilltalar poetnerven, men musiken är ofta för entonig för att jag ska kalla det musik. Det är mer som tonsatta dikter.

Måste bli bättre på att ha koll på de nya ändå, tänker jag. VILL jag. För att de verkar så himla bra helt enkelt.

På tal om det så såg vi faktiskt en musikfilm precis i början på året - Medan vi lever (2016). Filmen i sig var kanske inte så mycket att hänga i julgranen i det stora hela, men musiken och Adam Kanyama var trevliga bekantskaper. Älskar rap-texter som flödar melodiskt och ord som forsar fram - som om de verkligen bara föddes i stunden. Och ibland gör de ju precis det och så är det även när man skriver ner ord och text. Ibland flödar det, ibland stakar det sig. Förstås. Om allt flöt på lätt som rinnande vatten skulle det hela förmodligen kännas alltför enkelt. Och så skulle man nog snabbt sakna det faktum att rinnande regnvatten är så mycket vackrare i sin trögare form - istappar.

Hoppas att er helg har varit lika bra som min. Nu avslutar vi med lite mer ur En sliten grimma:

"...han var en vän, just en sån vän man ej tror finnes på vår jord

jag ofta sade dessa ord: 'du är en bra kamrat en god kamrat'

hans ögon gav mig svar - den bilden i mitt minne lever kvar..."

<3
/helena

ps B.E. Leonard, a.k.a. Leon Landgren, heter han som författat den svenska texten till En sliten grimma. Carson J. Robison har skrivit musiken till låten som i original heter There's a bridle hanging on the wall.

Här hemma - analoga ord

Klockan är över fyra och det är fortfarande tillräckligt ljust för att jag ska se tangentbordet utan att tända. I morse gick småfåglarna bananas av lycka. Ljuset är verkligen på väg. Det så hett efterlängtade dagsljuset, även om jag personligen trivs alldeles utmärkt i mörker. Men det är förstås ändå alltid skönt när skiftet sker, när alla skiften sker. 

Med åren lär man sig uppskatta de olika årstiderna mer och mer, åtminstone är det så för mig. Man lär sig se fler och fler nyanser. Ens palett och preferens breddas och gör det lättare att se ljuset även där det inte finns. Färgerna blir fler i ens inre. Ens inre öga och kompass navigerar sig dessutom lättare ut ur mörker. Med andra ord - Det finns hopp, mina unga vänner! (Om nu någon ung alls skulle råka slinka in här, vill säga.)

Vad ska ni göra i helgen då? Läsa? Ta det lugnt? Njuta av det återvändande ljuset? Titta på dåliga filmer? Eller koka ihop en salig mix av allt det göttaste en helt vanlig helg i januari har att bjuda på?

Vi fyller 29, mannen och jag. För tjugonio år sedan blev det vi. Så vi ska nog fira lite. Kanske med hjälp av allt det där jag nämnde ovan. Och ett par extra kramar och någon go och glad pralin från det undre lagret. Lite så. Hej och hå vad tiden går. Igår var jag tio, imorgon är jag hundra. Och tvärtom. Tiden alltså, ett cirkelresonemang. En resa. Bara att lösa biljett och sätta på säkerhetsbältet, hålla i sig och le.

:)
/helena

ps Det här var alltså min present till mannen inför vår dag. Ni fick förmånen att läsa. Hoppas att ni gillade. Mannen gillade. <3.

När krukorna får tala

Vintage-krukor. Hittade de här bilderna jag tog tidigt förra våren, tror inte jag visat er de här förut. Två engelska och två tyska krukor. Krukor som inte behöver hålla någon blomma i handen för att våga säga ifrån.

<3
/helena

Så många blommor

Ett helt liv, ett helt vuxet liv, så länge har vi gått bredvid varandra.

Åren räknar jag inte, men tiden vi tillbringar tillsammans är ovärderlig.

Varje dag, varje stund, fortsätter jag att förundras över hur någon kan vara så öm och klok - och snäll. Och rolig.

Ett barn, bara ett barn, var jag när vi träffades. Ett barn är jag alltjämt, nyfiken och storögd, tack vare att vi alltid hittar leken i allvaret.

Du har gett mig allt. Och lite till. Inte guld och gröna skogar och annat världsligt, utan det som betyder något - tid och kärlek.

Så många blommor har blommat och vissnat sedan jag sa jag älskar Dig för första gången, och så mycket har börjat knoppas igen.

Idag säger jag - jag älskar dig - för första gången. Igen. Och igen. Och igen.

<3
/helena

Fotografiskt minne

Jag ljög visst lite häromdagen, sa något om att hela julen dansat ut, utom någon eftersläntrande nisse. Men det var inte sant, det var inte sant - som det heter i visan. För jag packar ju inte ihop julen i ett enda snabbt svep så där, lika lite som jag brukar plocka fram den i ett enda huj.

Jag mera fasar ut. Långsamt. Först åker de flesta stjärnorna in i sina mörka skrymslen och vrår igen, sedan kommer något med mer vårkänsla fram på deras platser. De tre vise männen har också åkt hem igen, det vill säga hem till vitrinskåpets bakre regioner. Kanske ska Liljan-ljusstakarna få ta deras plats? De står så stadigt och formstarkt alldeles på egna ben, utan stearinljus, om man så vill.

Men än synes en och annan julkula glänsa ikapp med den försiktigt återvändande solen. Lite så. Fasa in, fasa ut. Ett fasligt fasande på mig med andra ord. Hejhopp liksom.

I sovrumsfönstret springer den lilla mamman på lätta, bara fötter. Hon står där som en påminnelse om den annalkande våren, och om det faktum att jag måste få tummen ur och ta tag i att skanna in och rädda och redigera bäst jag kan - allt vad jag kan - innan flicka och klänning och björkstammar hinner suddas ut helt av tidens obarmhärtigt naggande tand.

Det är så fint att inreda med gamla foton och ramar, tycker jag. Kanske har man ett eget långt släktled att sätta fram, annars brukar det finnas många andra(s) släktingar att välja och vraka och köpa, både på bättre loppisar och hos diverse auktionsfirmor och i välsorterade antikbodar. Där kan man hitta både förfäder och anmödrar till facila priser, om man har tur. Ibland står de där, rakryggade och tyngda av den fotografiska stundens allvar, innanför de allra vackraste sekelskiftesramar man kan tänka sig.

Ibland springer de glada och fria på en sommaräng, ännu lyckligt ovetande om att ett krig rasar strax utanför ramens kant. Ett världskrig, det andra i ordningen. Eller som vi borde kalla det - det sista. Det absolut sista världskriget.

<3
/helena

Kort novell för lång vinterkväll

Sonja rörde sig oroligt i sömnen. Måste väl vara en av de där mardrömmarna igen, funderade Marianne och vände blad. Fåglar som flyger om natten. Den hade fångat hennes intresse så fort hon såg närbilden av en grå mals vingar på omslaget. Hon hade bannat sin ytlighet när hon bara lyckats plöja första kapitlet med möda. Tänkt; att de som väljer bok efter framsida som vanligt får stå sitt kast. Sedan tog det sig, redan i tredje kapitlet var hon fast. Andlös spänning, en utsliten term som passade in på spänningsromanen som höll henne vaken.

Sonja grymtade, snörvlade, snyftade och la sig pladask på mage. Som ett magplask, såg det ut där hon låg med ansiktet nerborrat i den knöliga kudden. När Marianne äntligen hittat bokmärket som singlat iväg över det blanka golvet och lyckats veckla ut sina stela ben för att gå fram och vända kvinnan till en mer sovvänlig position, gjorde den veka kroppen framför henne ännu en oväntad manöver. Som ett lappkast. Lappkast på blommigt överkast, tänkte Marianne och satte sig suckande ner igen.

Mardrömmen var över för den här gången och den magra kroppen kunde förhoppningsvis få några timmars ro. "Sommarsolen glimmar aldrig så vackert som i minnet en mulen vinterdag". Marianne log och la ifrån sig boken frivilligt den här gången. Gick fram till de prydligt fördragna gardinerna och kikade ut på natten som aldrig ville ta slut. Hon kunde ändå skönja kyrktornet en bit upp i backen och se stadens ljus leka i den stora skolbyggnadens svarta fönster. På gatan rakt nedanför gick en vandrare tillfälligt in i gatlyktans avslöjande cirkel. Från Mariannes vinkel såg det mest ut som att en ensam pälsmössa var ute och gick.

Termoskaffet, som Ulf fixat åt henne för snart åtta timmar sedan, var ljummet. Marianne hällde ut det i handfatet. Brun sörja mot vit porslinshy. Och termosen som var ny, den borde hållit värmen längre. En snabb ursköljning senare låg den ratade termosen i bagen tillsammans med tidningar och böcker och papper och penna. Sedan låg där förstås en liten gris också.

- Mormor, ta Nasse med dig, då kanske tanten blir bättre och du kan komma hem fortare! Marianne log och smekte det älskade, solkiga gosedjuret över den smutsrosa magen. Gullungen. Raringen. Älskade barn.

"Liket låg med magen mot den daggvåta marken. Om det inte varit för den något ansträngda kroppsställningen kunde man nästan trott att det var någon som lagt sig ner i gräset för att lukta på blommorna." Rummet runt henne doftade mest liniment. Mentol. För att lindra värkande liggmuskler. I boken blommade bladen, här syntes inte en levande själ, mer än hon och den sovande kvinnan som hette Sonja.

- Kan du tänka dig att vaka över mamma? Det var Fredrik som hade ställt frågan. Och jo, det kunde hon tänka sig. Fast då hade hon inte vetat att mardrömmen skulle bli så utdragen. Natt efter natt hade hon suttit här nu, utan att kvinnan i sängen varken blev bättre eller sämre. Hon levde men ändå inte. Som en vålnad genomlevde hon ännu ett dygn utan att uppfatta solens slentrianmässiga gång över horisonten. Sov. Åt, som en fågel. Sov. Sov. Sov. Vände sig. Vände sig igen. Sov. Sov. Sov. Drack ett halvt glas äppeljuice som hon sedan omedelbart hostade upp igen. Sov. Sov. Sov. Snyftade. Och grät högljutt när smärtan blev alltför stor.

Aha, äntligen en rättsläkare som inte äter semlor eller mumsar på något annat bakverk precis i närheten av skalpell och bensåg, tänkte Marianne belåtet och läste om avsnittet om hur huden verkade fläckad på ett onaturligt vis just runt vänstra knäskålen. I håret fann obducenten ett enda avvikande hårstrå.

Hur kan man upptäcka ett avvikande hårstrå i någons frisyr? Om vederbörande dessutom har anslående tjockt och lockigt hår? Marianne undrade hur någon kunde komma på en sådan tanke, och om det verkligen gick så noggrant till i verkligheten? Äpplet i ytterfacket var mer brunt än rött nu. Det måste varit förra måndagen som hon hade lagt ner det där, nu var det fredag en och en halv vecka senare. Det smakade fortfarande gott. Inte döma hunden efter håren. Eller boken efter omslaget. Fast ibland så...

- Hoho! Hallå! Det var Fredrik som klev in genom ytterdörren två trappor ner. Han hördes ända upp och Sonja kände förmodligen igen rösten genom alla lager av omedvetenhet. Rösten hon lyssnat efter redan när den låg i hennes livmoder. Frukten av den gamla kvinnans avlägsna graviditet segade sig nu långsamt och andfått upp för de sista branta trappstegen.

- Men hej och hå, där är ni ju! Fredrik lät alltid glad. Det kunde vara blåsig november, sårig januari eller tveksam februari och Fredrik såg ändå alltid ljust på tillvaron. Åtminstone tyckte Marianne att det verkade så.

- Hej hej. Här är vi ja. Allt är lugnt. Din mamma tar bara en tupplur och jag står precis i begrepp att få veta hur liket placerats just så där i gräset. Marianne skrattade lågt och höll upp bokens grå mal mot Fredriks rödlätta ansikte.

- Vad säger du? Haha. Jaja. Du och jag och tajming och känsla för det passande och det opassande. Sa Fredrik och kramade Marianne och viskade för säkert femhundrade gången att han önskade att hon aldrig hade träffat Ulf, för det var ju de två som hörde ihop. Hon och han. Marianne och Fredrik. Och ändå hade det varit han som brutit upp den där gången. Bara tagit sitt pick och pack och flyttat över Atlanten för att börja studera konst. Som om det inte fanns någon konst här. Som om ett stort vatten emellan dem var förutsättningen för att kunna studera i lugn och ro. Idag ägde han ett framgångsrikt galleri och Marianne var bibliotekarie. Pensionerad bibliotekarie. Passionerad bibliotekarie, som Ulf brukade säga. För att påpeka att ingenting var över. Eller för sent.

- Hur har natten varit? Fredrik öppnade försiktigt en glipa i en av gardinkapporna, nöp av ett par vissna blad från begonian och lät sedan gardinen göra rummet mörkare än det var igen.

- Jodå. Hon fick i sig en halv smörgås med ost och en tomatskiva. Och lite te. Sedan har hon sovit, ganska lugnt, ganska länge. Marianne öppnade väskan och la ner boken och Nasse och ett par A4-sidor som hon hade fyllt med kråkfötter.

- Vi ses ikväll. Marianne kysste Fredriks kind. Nuddade den knappt, men hennes ögon skvallrade ändå om att hon menade allvar med den lätta ömhetsbetygelsen. Jag kommer redan klockan fem om du vill?

- Nej, det är ju fredag, ta en extra timma ledigt istället. Pussa Ulf från mig och ät för mycket pizzasallad. Fredrik såg nästan allvarlig ut när han sa det där sista, sedan skrattade han och satte sig i den obekväma stolen som just börjat svalna.

- Okej då. Tack. Men ring om du blir trött. Lova det.

Luften var kall. Fuktig och rå. Tog sig in innanför kappans översta knapp utan besvär. Den hade visst bråttom, luften. Men det hade inte Marianne. Hon behövde strosa och andas lugn. Strosa förbi människor på väg till jobb och skola och alla andra saker som andades alldeles vanligt liv.

/helena