Sonja rörde sig oroligt i sömnen. Måste väl vara en av de där mardrömmarna igen, funderade Marianne och vände blad. Fåglar som flyger om natten. Den hade fångat hennes intresse så fort hon såg närbilden av en grå mals vingar på omslaget. Hon hade bannat sin ytlighet när hon bara lyckats plöja första kapitlet med möda. Tänkt; att de som väljer bok efter framsida som vanligt får stå sitt kast. Sedan tog det sig, redan i tredje kapitlet var hon fast. Andlös spänning, en utsliten term som passade in på spänningsromanen som höll henne vaken.
Sonja grymtade, snörvlade, snyftade och la sig pladask på mage. Som ett magplask, såg det ut där hon låg med ansiktet nerborrat i den knöliga kudden. När Marianne äntligen hittat bokmärket som singlat iväg över det blanka golvet och lyckats veckla ut sina stela ben för att gå fram och vända kvinnan till en mer sovvänlig position, gjorde den veka kroppen framför henne ännu en oväntad manöver. Som ett lappkast. Lappkast på blommigt överkast, tänkte Marianne och satte sig suckande ner igen.
Mardrömmen var över för den här gången och den magra kroppen kunde förhoppningsvis få några timmars ro. "Sommarsolen glimmar aldrig så vackert som i minnet en mulen vinterdag". Marianne log och la ifrån sig boken frivilligt den här gången. Gick fram till de prydligt fördragna gardinerna och kikade ut på natten som aldrig ville ta slut. Hon kunde ändå skönja kyrktornet en bit upp i backen och se stadens ljus leka i den stora skolbyggnadens svarta fönster. På gatan rakt nedanför gick en vandrare tillfälligt in i gatlyktans avslöjande cirkel. Från Mariannes vinkel såg det mest ut som att en ensam pälsmössa var ute och gick.
Termoskaffet, som Ulf fixat åt henne för snart åtta timmar sedan, var ljummet. Marianne hällde ut det i handfatet. Brun sörja mot vit porslinshy. Och termosen som var ny, den borde hållit värmen längre. En snabb ursköljning senare låg den ratade termosen i bagen tillsammans med tidningar och böcker och papper och penna. Sedan låg där förstås en liten gris också.
- Mormor, ta Nasse med dig, då kanske tanten blir bättre och du kan komma hem fortare! Marianne log och smekte det älskade, solkiga gosedjuret över den smutsrosa magen. Gullungen. Raringen. Älskade barn.
"Liket låg med magen mot den daggvåta marken. Om det inte varit för den något ansträngda kroppsställningen kunde man nästan trott att det var någon som lagt sig ner i gräset för att lukta på blommorna." Rummet runt henne doftade mest liniment. Mentol. För att lindra värkande liggmuskler. I boken blommade bladen, här syntes inte en levande själ, mer än hon och den sovande kvinnan som hette Sonja.
- Kan du tänka dig att vaka över mamma? Det var Fredrik som hade ställt frågan. Och jo, det kunde hon tänka sig. Fast då hade hon inte vetat att mardrömmen skulle bli så utdragen. Natt efter natt hade hon suttit här nu, utan att kvinnan i sängen varken blev bättre eller sämre. Hon levde men ändå inte. Som en vålnad genomlevde hon ännu ett dygn utan att uppfatta solens slentrianmässiga gång över horisonten. Sov. Åt, som en fågel. Sov. Sov. Sov. Vände sig. Vände sig igen. Sov. Sov. Sov. Drack ett halvt glas äppeljuice som hon sedan omedelbart hostade upp igen. Sov. Sov. Sov. Snyftade. Och grät högljutt när smärtan blev alltför stor.
Aha, äntligen en rättsläkare som inte äter semlor eller mumsar på något annat bakverk precis i närheten av skalpell och bensåg, tänkte Marianne belåtet och läste om avsnittet om hur huden verkade fläckad på ett onaturligt vis just runt vänstra knäskålen. I håret fann obducenten ett enda avvikande hårstrå.
Hur kan man upptäcka ett avvikande hårstrå i någons frisyr? Om vederbörande dessutom har anslående tjockt och lockigt hår? Marianne undrade hur någon kunde komma på en sådan tanke, och om det verkligen gick så noggrant till i verkligheten? Äpplet i ytterfacket var mer brunt än rött nu. Det måste varit förra måndagen som hon hade lagt ner det där, nu var det fredag en och en halv vecka senare. Det smakade fortfarande gott. Inte döma hunden efter håren. Eller boken efter omslaget. Fast ibland så...
- Hoho! Hallå! Det var Fredrik som klev in genom ytterdörren två trappor ner. Han hördes ända upp och Sonja kände förmodligen igen rösten genom alla lager av omedvetenhet. Rösten hon lyssnat efter redan när den låg i hennes livmoder. Frukten av den gamla kvinnans avlägsna graviditet segade sig nu långsamt och andfått upp för de sista branta trappstegen.
- Men hej och hå, där är ni ju! Fredrik lät alltid glad. Det kunde vara blåsig november, sårig januari eller tveksam februari och Fredrik såg ändå alltid ljust på tillvaron. Åtminstone tyckte Marianne att det verkade så.
- Hej hej. Här är vi ja. Allt är lugnt. Din mamma tar bara en tupplur och jag står precis i begrepp att få veta hur liket placerats just så där i gräset. Marianne skrattade lågt och höll upp bokens grå mal mot Fredriks rödlätta ansikte.
- Vad säger du? Haha. Jaja. Du och jag och tajming och känsla för det passande och det opassande. Sa Fredrik och kramade Marianne och viskade för säkert femhundrade gången att han önskade att hon aldrig hade träffat Ulf, för det var ju de två som hörde ihop. Hon och han. Marianne och Fredrik. Och ändå hade det varit han som brutit upp den där gången. Bara tagit sitt pick och pack och flyttat över Atlanten för att börja studera konst. Som om det inte fanns någon konst här. Som om ett stort vatten emellan dem var förutsättningen för att kunna studera i lugn och ro. Idag ägde han ett framgångsrikt galleri och Marianne var bibliotekarie. Pensionerad bibliotekarie. Passionerad bibliotekarie, som Ulf brukade säga. För att påpeka att ingenting var över. Eller för sent.
- Hur har natten varit? Fredrik öppnade försiktigt en glipa i en av gardinkapporna, nöp av ett par vissna blad från begonian och lät sedan gardinen göra rummet mörkare än det var igen.
- Jodå. Hon fick i sig en halv smörgås med ost och en tomatskiva. Och lite te. Sedan har hon sovit, ganska lugnt, ganska länge. Marianne öppnade väskan och la ner boken och Nasse och ett par A4-sidor som hon hade fyllt med kråkfötter.
- Vi ses ikväll. Marianne kysste Fredriks kind. Nuddade den knappt, men hennes ögon skvallrade ändå om att hon menade allvar med den lätta ömhetsbetygelsen. Jag kommer redan klockan fem om du vill?
- Nej, det är ju fredag, ta en extra timma ledigt istället. Pussa Ulf från mig och ät för mycket pizzasallad. Fredrik såg nästan allvarlig ut när han sa det där sista, sedan skrattade han och satte sig i den obekväma stolen som just börjat svalna.
- Okej då. Tack. Men ring om du blir trött. Lova det.
Luften var kall. Fuktig och rå. Tog sig in innanför kappans översta knapp utan besvär. Den hade visst bråttom, luften. Men det hade inte Marianne. Hon behövde strosa och andas lugn. Strosa förbi människor på väg till jobb och skola och alla andra saker som andades alldeles vanligt liv.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar