" ... - Alla kvinnor är lika och den här ska nog också bli mör. Det är bara en fråga om teknik. Är man brysk så faller dom som frostig kart allesammans. Vänta ska ni få se.
Dom väntade spänt. Inte bara frackmänniskorna kring charmören utan alla gästerna som hört orden. Och det var dom flesta för lågmälda var ingen i mittsällskapet.
Ynglingen drog på sig rock och handskar men satt kvar i alla fall.
- Fröken.
Hon kom på snabba fötter mot deras bord en gång till. Trodde kanske dom ville betala och kom villigt. Rodnaden var borta nu, kanske gömd bakom ett nytt lager av puder.
Den vackre tog hennes hand och såg djupt in i de trötta ögonen:
- Jag vill ligga med dig i kväll. ..."
Folke Fridell. Där stod han i vår String-hylla och bara väntade på att någon skulle komma på idén att plocka ut just den gamla boken ur sin dammiga slummer. Arbetarförfattare. Så står det att läsa om honom. Och nog känns det att han står på arbetarnas sida i novellsamlingen Bönsöndag. Där finns fabriksarbetare och skräddare. Där finns skurgumman och servitrisen. Där finns den samvetsgranne skarprättaren. Och överallt, runtomkring, finns barnen och deras eviga försök att förstå sig på vuxenvärlden.
I novellen: Klockan elva börjar livet, får servitrisen - och hennes pojkvän som sitter och väntar på att hon ska sluta - finna sig i den typ av trakasserier som kvinnor alltid har utsatts för. Yrkesskickligheten får stå tillbaka för objektifieringen. Ett vanligt scenario för arbetande kvinnor i alla yrken, överallt, genom alla tider.
Me too var inte uppfunnet på 1950-talet, men den typ av "käcka tillrop" och fysiska tafsanden som pågår här är lika gamla som gatan och de dypölar som fanns att försöka gå emellan långt innan gatan fanns. Så är det. Så var det. Och frågan är om Me too verkligen förändrar något på längre sikt, eller om något betydligt mer genomgripande krävs? Den frågan får/kan bara framtiden utvisa.
Annars en lättsam bok på många sätt, trots slitet. Skriven på ett smått sedelärande och undervisande sätt. Vet inte vad Folke Fridell skulle sagt om jag väljer att använda ordet gullig i mitt omdöme, men så får det bli. Gullig och tidstypisk, men tillräckligt tänkvärd för att fortfarande ha något att säga.
Tyckmycken. Ett ord att plocka med sig från det något föråldrade språket. Att ha många åsikter, tolkar jag det som. Tyckmycken. Känn på det. Me like.
<3
/helena
ps Men ska då nästa bok vi läser högt för varandra, mannen och jag, äntligen bli en något nyare berättelse? Eller ska jag plocka ner den där med sliten rygg som heter något i stil med att ung det blir jag aldrig igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar