Det är något med detaljerna. Det är förstås många konstnärer som pillar och donar och bryr sig om det där lilla extra. Men jag vet inte, det är ändå något särskilt med Helene Billgrens detaljer. De känns så flyktiga på ett lätt och luftigt och bra sätt. Säkert är de inte alls lättvindigt ditsatta, säkert ligger det mycket bakom alla de där småsakerna i bakhuvudet.
Efter att ha sett alla avsnitt av Äkta Billgrens, blev jag sugen på att ta ett varv down memory lane. Började därför leta febrilt i mina gamla fotomappar och simsalabim - efter gediget grävande - fann jag Helene Billgren i en av dem.
Många foton tog jag, den där mörka januaridagen för sju år sedan. Säkert hundra. Här kommer tretton av dem i repris. Fatta, hur fort sju år kan gå!?! Känns ju nästan som det var igår vi stod där djupt begravda i den bubblande second hand-scenografin. Efter att ha betraktat både målningar...
...och annat kul. Kul. Det är ett ganska bra ord för att beskriva Helene Billgrens konst, tycker jag. Kul är en komplimang av rang, för det finns inte mycket som är så viktigt som att ha kul, också.
Eller kul och kul, det finns i alla fall mycket humor gömt här, bland alla mönster och färger och former och...
..hår.
The End, hette utställningen på vårt eget konstmuseum (Borås). Fast de flesta tyckte nog mer att det var en slags solklar början på en fortsättning. Ja, början på att fortsätta utforska det maximalistiska, detaljrika och småfula second hand-universum som är så talande för just Helene Billgren.
Det känns aldrig som att hennes målningar har en bad hair-day. De verkar liksom "bara" lägga på ett nytt lager läppstift och vända alla irriterande bagateller och förtretligheter ryggen. Fast det är förstås bara min högst personliga tolkning. DU ser säkert något helt annat när du tittar på Helene Billgrens konst. Ett är i alla fall säkert; ingen kan väl som hon få tillvaron att - skenbart - verka enkel.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar