Triptyk för freden

Ja, jo jag vet att en triptyk är ett tredelat konstverk. Och ja, jag kan räkna - det ÄR fyra bilder här ovan. Men vi tar det väl ifrån början så kommer ni att förstå.

Allt började med att jag funderade på om jag skulle skriva något om Förintelsens Minnesdag.

Kom fram till att jag nog inte skulle göra det den här gången. Inte för att det är mindre viktigt än någonsin - för det är det ju. Utan för att det känns som att jag har skrivit så mycket om det genom åren:

• Jag har skrivit om när jag själv fick förmånen att sitta i publiken och lyssna på en av de få överlevare som alls finns kvar. En av de som kan - och orkar! - berätta om de ofattbara grymheter och kränkningar som människor kan utsätta sina medmänniskor för. En av dem som forslades som boskap till ett koncentrationsläger. En av dem som förgäves väntade på att hennes mamma skulle komma tillbaka från duscharna. De duschar som visade sig vara gaskamrar. En av dem som såg röken stiga ur skorstenarna. Röken, resterna, från en högt älskad mamma. Hon som nyss stått i köket där hemma och lagat din frukost, så att du skulle kunna springa på lätta, mätta ben till skolan sen.
• Jag har länkat till utställningar som försöker förklara och få oss att dra lärdom.
• Jag har tipsat om olika böcker som hjälper oss att få en så nyanserad bild - av förloppet som ledde in och ut ur andra världskriget - som möjligt.
• Jag har predikat och bett och bönat att människor ska sluta se på andra människor som mindre värda eller som fiender. Försökt få människor att sluta utse syndabockar. Försökt få människor att förstå hur bra vi har det. Jämfört med större delen av världens befolkning. Och jämfört med hur fattigt och torftigt och trångbott många människor hade det här - i vårt eget avlånga land - för bara några futtiga årtionden sedan. 
• Jag har försökt få människor att skilja på kriminella element och vanligt hederligt folk. Försökt få människor att rikta blicken mot rätt saker. Få upp ögonen för att det inte är någon vanlig hederlig medborgares fel att det finns saker som behöver förbättras i vår värld och vårt samhälle.

Trots att vi är många som försöker få så många som möjligt att aldrig glömma, aldrig upprepa, aldrig sluta förfasa sig, aldrig sluta bry sig - så ökar intoleransen för olikheter och mångfald. Därför tänkte jag låta bli att skriva något den här gången. Helt enkelt för att det inte verkar hjälpa att skriva någon något på näsan. Det verkar ändå bara viftas bort, som en kliande oförarglig fluga.

Men så läser jag - återigen - om den ökande antisemitismen runt om i världen. I Europa, i Sverige, i vår omedelbara närhet. Hur den kan spridas med vindens hastighet numera, med hjälp av just det hjälpmedel som skulle kunna göra världen till en såå mycket bättre plats. Om vi bara använde internet på rätt sätt skulle det mycket väl kunna vara verktyget som spred budskap om verklig fred och frihet - på riktigt. Vi skulle, bokstavligen, kunna rädda världen med hjälp av just internet. Om vi länkade samman alla goda krafter och samlad kunskap - där ute och här inne - skulle vi bli starkare än någonsin.

Om vi länkade samman alla som vill och kan rädda jorden från fattigdom, analfabetism, miljöbrott, ekobrott, nazism, rasism, antisemitism (och alla andra otäcka ismer) skulle vi kunna sprida den enda verkliga ismen vidare till våra barn och unga - positivismen.

Det var därför - för att antisemitismen och intoleransen fortsätter att öka - som jag bestämde mig för att modifiera och redigera fram en bild ur ett av mina foton från i somras. Istället för att skriva något, ehum, långt och trist och invecklat och upprepande som ändå ingen orkar läsa, ville jag skapa en bild. Elle tre. Eller fyra.

Helst vill jag inte förklara något angående bildens budskap. Ni får tolka själva. Men om ni vill ha lite kött på benen så lämnar jag ändå ett par ord om den/dem i ps:et.

Och du, tänk på att vi är många som försöker motverka de destruktiva, söndrande krafterna - varje dag. Vi är många som tror på samarbete och kärlek över alla gränser och barriärer.

De flesta gränser finns ändå inom oss, det gäller bara att våga kliva över sina egna begränsningar.

<3
/helena

ps Ett hål i planket, in mot en blommande trädgård. Ett kulhål? En blodig köttig massa i bakgrunden och en hägring framför oss. Det röda blodet som flöt i krigen med stor k, men också i alla de andra konflikterna. Också i alla de andra krigen. Massakrer som pågått och pågår. Väpnade konflikter runt om i världen. Massgravar som hittas många årtionden efter att människor bara försvunnit från jordens yta.

Men det kan också handla om miljön. Att vi måste ta vårt sviktande klimat på blodigt allvar. Att vi måste våga drömma om en magisk trädgård någonstans. Att vi måste våga tro på att långt gångna negativa förlopp går att vända. Lite så. Som ett sår som bara kan läkas med hjälp av det gröna, doftande, blomstrande.

Ett hål i planket. Ett kikhål. Mot något hållbart och positivt. Mot kärleken till djur och natur. Mot kärleken till medmänniskan och till alla våra olikheter - och likheter.

pps Och jag förvandlade tre till fyra bara för att jag tyckte kamouflage-versionen gjorde sig så bra både i det historiskt anspelande svartvita formatet och i den mer blodigt allvarliga färgskalan.