Rock och annat i vintage-väg som svänger

Titta! Se bara vilken fin korg jag hittade på Björk & Frihet second hand. 

Handmålad, signerad och med ett påpekande angående att färgen som använts är äggoljetempera. Bra grej. Och såå fin.

Bara naturen som gör snyggare blommor ju.

Det blev den rubrik det blev, på grund av rocken ni ser här. Den gamla skinnrocken ja. Men det skulle kunna ha hetat något helt annat. Något i stil med: En ut och tolv in. Men det låter inte särskilt bra, va? Att ha lämnat in en enda grej till Röda Korsets second hand och köpt med sig tolv second hand-ting hem.

Men det är faktiskt sant. Vänta bara, så får jag förklara. Men först lite annat. Och just det ja, det skulle kunnat ha varit Mors nya dikt också, eller istället, som blev den heta rykande rubriken.

Annars? Jo, här hemma konstaterar jag att vissa idéer är väldigt bra när man kommer på dem, men lite mindre bra när de måste slängas. Som det här med fjolårsstänglarna från citronmelissen. Fick syn på dem tidigt i våras, där de stod vissna och vackra i täppan. Långa också. Bästa påskriset! tänkte jag så intensivt att man säkert kunde skönja en sådan där lysande lampa strax intill mitt briljanta huvud. (En led-lampa, såklart.) När det var dags att skiljas från det risiga, för att ge plats åt lite kommande mer grönskande saker, spreds det hela över hemmet i cirka en miljon små skräpiga ris. Puh. Men nu är de iaf borta, även om jag alltid har en eller annan halvvissen, nedfallen gren någonstans.

På en av mina senaste målningar spirar det gröna ikapp med översvämningar, orkaner och katastrofala bränder. I en snar framtid? Ja, om inte en dramatisk kursändring sker kan det bli så, vardagsmat för nästa generation.

Som de tjattrar. Årets fågelungar där ute i den spirande spenaten. Fatta hur stolt jag är över just det här helt vanliga vita hönsägget som mannen och jag lyckades förvandla till något helt annat förra påsken. Har det faktiskt helt ogenerat framme för lite osande osmaklig ib (inbördes beundran, reds. anm.).

Min hjärna hoppar som vanligt från det stora till det lilla till det gigantiska och ner till pytteproblemen igen. Som om det inte är dags att byta duk?

Skulle kanske vara något som matchar grönskan mer nu? Eller vad tycker ni? Någon gammal snygg second hand-stuv? En avdankad gardin? Tål att tänkas vidare på.

Mannens gamla rockiga rock. Till slut fick den gå. Hängde ju liksom bara och skräpade. Visst är han fortfarande rock-and-roll, min gubbe, men kanske inte såå här mycket. Inte läder och långt hår, det sitter mer kvar på insidan nu. Nu tycker jag att någon annan ska rock loss i den här. Kanske på någon riktigt heavy sommar-konsert?

Vi får väl se hur det går med det, de trevliga damerna på Röda Korsets second hand-butik verkade lite skeptiska till skicket. Någon reva här och någon knapp borta där. Men vad gör väl det, en riktig rockare har knappast tid att se sådana petitesser, tänker jag. Har väl fullt upp med att head-banga och annat livsviktigt.

Själv håller jag helt seriöst på att utvecklas till en fullblods-tant. Alltså. Hur fin tyckte jag att den här helt alldagliga lampskärmen var, när jag fick syn på den i en hylla hos nyss nämnda second hand-affär? Hur fin som helst. Stod och ah:ade och ojade mig över rara rutor och alldaglig beigehet helt ogenerat. 

Sedan slog jag till. En tjuga. Som hittat. Verkar helt oanvänd. Och det är ju ett oslagbart sätt att förändra på, med små medel. Utan att tära särskilt mycket på jordens resurser. Köpa något som redan finns och använts (även om det verkar vara väldigt lite i det här fallet). Tanten i mig förbereder väl redan nu för min favoritårstid - vintern. Ju äldre vi blir desto mer ljus behöver vi använda för att se bra. Därför byter jag till fler och fler ljusa skärmar, inte för att jag har slutat älska färg över allt annat.

Hur var det nu då, med det där en ut och tolv in? Ja, jag är bara skyldig till en väldigt vacker handmålad korg och en väldigt beige lampskärm, men mannen...

Mitt hjärtas egen härliga rock-kung köpte hela tio saker. Jo då. Nio pins till den ökande samlingen. Och en helt fräsch kortlek - att användas regniga sommardagar. Eller snarare superheta numera då. Oj oj oj, tänker ni - vad kostade hela det kalaset då? Hm, låt mig se... Nio små välförpackade pins, en kortlek i nyskick, en vackert patinerad korg och en lampskärm värdig en tant och hennes svängiga snubbe. Hm. 120. Hela etthundratjugo riksdaler, sammanlagt. Bara i den klimatsmarta second hand-världen, mina vänner. Bara där. Nu dikt. Ja, strax.

Mor lilla mor, i all ära. Men känns det inte lite daterat? Lite passé? Här ska skrivas något nytt och moderligt, tänkte jag. Även om jag är väldigt nöjd med den där metaforen som jag kom på för några år sedan - att en ensamstående mor kan liknas vid en bärande vägg i en byggnad - ville jag tänka lite nytt här. Mor är värd något nytt. Även om vintage och retro är the shit, om ni förstår. Då kör vi. Dikt till mor. En liten, men naggande god.

Alla mödrars dikt, kan vi kalla den.

Längesedan

Eller igår

Då

Då gick hon där

Vaggande

Småsjungande

Andades i takt med magen - du

Nu, nu går hon där 

Och undrar

Du, var är du?

Hon undrar det, nu

Ständigt

Luppen

Glasögat vidöppet

Längtar efter att du ska finnas inom räckhåll igen

Kanske i magen

Fast hon vet att navelsträngen håller för en jordenruntresa

Hon vet

Men längtar 

Ändå

Du

Du

Du

Hon är värd så många fler dagar

Alla dagar

Till tidens ände

Och mer 

Fler

Morsan, du är bäst

Jätte-bäst

/helena

ps Sköt om er. Trevlig helg. Och kram. Mannen hälsar, även om han har fullt upp med att putsa alla sina pins...

En soulros?

Det blir något instagram-aktigt över detta inlägg; kort, hur det nu kan bli det - när det handlar om en väldigt lång karriär.

Fotar av innan det ens har torkat, som jag ofta gör, för att bevara den fräschör det bara har då, när det precis är klart. Fast den här gången tvekar jag - är den verkligen klar? Borde den inte vara mer kraftfull? Starkare? Mer energisk? Levande? Innehålla mer? Mer av allt?

Sedan sansar jag mig, vet att det starkaste bor alldeles i närheten av det sköra, fragila. Den behöver inget mer. Blomman som jag målar med Tina Turner i tankarna. Döper den till Soulros, fast hon kanske var mer rock än de flesta. Svetten som stod som en sky runt rösten som inte väjde. Mikrofonen behövdes nästan inte. Nästan inte. En starkare röst får man lyssna länge efter. Hon tillhör min ungdom, hon bor bland de åren, tillsammans med andra odödliga - som Freddie Mercury och David Bowie. 

Så där ja. Utan filter. Bara rösten, energin och utstrålningen. I ett strålkastarljus som aldrig kommer slockna helt.

Tack Tina.

/helena

Sedan senast - livet är kort, har jag hört

Kanske väl grymt att börja med en sådan här lättjefull varelse, precis efter att många kommer från en lång och ledig helg och sedan tvingats gå raka vägen upp till tidiga morgnar och hårt slit. Men ändå, den är ju underbar!

Till skillnad från min senaste skapelse då kanske... Är den arg? undrade mannen när han såg den. Och jag trodde faktiskt inte att den var det. Men sedan visade det sig att han hade rätt. Och inte visste jag varför jag målade en slags arg terrier heller. Inte då, när jag målade och svingade den kolsvärtade blyertsen. Fast det finns ju i och för sig alltid en massa orättvisor i världen att reta sig på, men ändå.

Annars? Jo, grönskan nu alltså. Som den dominerar och tar sig fram överallt. Heja grönskan! Friskt humör!

Och inomhus har Alla mot Alla äntligen gått i mål då. Haha. Inga blev väl mer överraskade än Ola och Emma själva, när de tog sig ända till final. Haha. Hu, vad spännande finalen var! Mer säger jag inte, för er som inte hunnit se än.

Nu blir det andra TV-bullar. Har en massa konstprogram att titta ikapp på bland annat, på svt play. Såg något om Munch-museet i helgen och nu laddar jag för bortglömda kvinnor i konsten. Sedan blir det Muren.

Married. Jo då. En mycket bra brittisk mini-serie som vi binge-tittade oss igenom. Handlar om ett medelålders par. Och deras vardag efter snart trettio års äktenskap. Haha. Och exakt hur kul kan det bli då? Inte alls. Eller jo. Så himla bra grej. Alldagligheten upphöjd till konst på något sätt. Sedan är ju inte allt alldagligt förstås, det är ju ingens liv. Och allt handlar inte om gamlingar, unga tankar finns där också. Rekommenderas. Med superbt superbra skådespelare i huvudrollerna - Nicola Walker och Sean Bean.

Men hör ni, grönskan nu alltså. Samma häpnad och vårskrik varje år. Förvandlingen är total. Allt det gröna fyller linsen till brädden.

Här kommer då svaret på frågan: Varför ritade jag en så arg hund? Jo, för att jag senare samma dag såg ett klipp med konstnären/den politiska tecknaren och människorättskämpen Khalid Albaih. Han beskriver konflikten i Sudan som en verklig dog-fight. Och då förstod jag varför MIN hund var så upprörd. I sympati med alla oskydliga offer i Sudan och Ukraina och alla andra konflikter och krig som pågår. För att det alltid känns som makten ska pinka in revir som inte är deras att pinka in. 

Konstigt att konst av olika slag så ofta avfärdas som något lättvindigt larv, nästan hitte-på, samtidigt som det många konstnärer säger och förmedlar anses vara så oerhört brännbart av diverse makthavare och despoter? Konst-igt, var ordet. Heja alla konstnärer som lever och verkar där det verkligen är farligt (och livsviktigt!) att våga ta bladet - och pennan - från munnen!

Visst är det svårt att bara titta på, när världen brinner på så många sätt. Men låt oss inte glömma att det är ännu svårare att leva i ett av alla dessa konfliktfyllda områden. Vår enda plikt är att inte blunda för det som händer.

Livet alltså. Bäst att fylla det med så mycket bra grejer som bara går. Det är visst ganska kort, har jag hört. Det säger ju även de gamla.

God litteratur och intressant mat, två bra grejer att fylla livet med.

Hej då då. Nu ska jag fundera vidare över det faktum att Tryckfrihetsförordningen har utsetts till världsminne av Unesco (läser jag på svt.se). Och grubbla på det här med bra människor. Som Gudrun Schyman. Fatta! Där stod hon, och ett fåtal andra, och protesterade mot den människofrånvända strategin att öva på krig och hålla på att hylla kärnvapenallianser, medan de flesta bara vände blad, swipade vidare, och bara såg ordet Aurora i ögonvrån. Årets Mama? Nej, mycket mer än så. 

Årets Moder Jord, i min bok. Årets Moder Jord (om det inte finns en sådan utmärkelse, då instiftar jag den härmed högtidligen här och nu) går till Gudrun och alla andra miljökämpar jorden runt. Alla ni som kämpar för mänskliga värden. För djur och natur. För framtiden. För kidsen. Alla ni får min ärliga, eviga uppskattning och beundran. Heja er! 

Heja särskilt alla de unga kvinnor och män på vår planet som ständigt och oförtrutet försöker influera till en mer rättvis, klimatsmart och jämlik värld.

Sköt om er - glöm inte att ta er tid att lukta på blommorna.

Och kram.

/helena

Här vilar fröken Henriette

En av de platser jag alltid älskat att fotografera är kyrkogårdar. Det vet ni som hängt med länge härinne. Det är inte bara förevigandet jag gillar, utan själva atmosfären. En gång raljerade jag lite med en blogg-rubrik och förkunnade att det här var platsen där jag känner mig levande. Det var inte menat så raljant som det lät, det är helt enkelt en plats där tiderna som svunnit känns påtagliga. En plats - många platser - där vi får fantisera om de som funnits långt före oss. 

Det är bland de riktigt gamla stenarna jag vill röra mig med kameran. Amandus dotter. En högt älskad dotter, kan man tänka. Hilda Sofia. Så fint. För länge sedan fanns hon, flickan. En alldeles för kort tid. Men med hjälp av min nyfikenhet kommer hon leva länge.

Visst vilar det något sorgligt över gravarna, självklart är det så. Det spelar ingen roll hur många nya spirande gröna delar som tar fart, det känns att hoppet har bleknat här. Även om det också finns mycket livsglädje och stolthet mellan raderna.

Så många vackra små gravplatser jag och kameran har besökt genom åren. En del återvänder vi gärna till. Det knastrande gruset får tankarna att flyta långsammare. Som om tiden rörde sig i ett timglas på glid. Stilla stilla.

Rektor. Doktor. Korgmakare. Jägmästare. Lantbrukare. Och så vidare. Det fanns en tid när jag retade mig på det. Alla dessa begravda män, och alla deras titlar. 

Sedan tänkte jag om. Insåg att hustrun och flickan och dottern också var titlar. Kanske innehåller de så mycket mer, egentligen? Någon som håller i alla trådar, finns där för att rektorn ska ha mat på bordet när han kommer hem. Eller lyssnar på doktorns alla beklaganden angående patienterna som borde vetat bättre om ditten och datten och om sår och så. 

Lantbrukarhustrun gjorde kanske minst lika mycket som han. Förmodligen. Och att vara dotter kan ju vara ett mycket viktigt uppdrag. En livsuppgift.

Knaster knaster och klick. Grusgångarna och kameran. Det klickar mellan mig och personerna som levde förut. Jag tror att många av dem var precis som vi - gjorde sitt bästa, dag efter dag, ända tills fötterna inte bar längre. 

Vila i frid. Alla ni kära kämpande förfäder. Och förmödrar.

Det var nog bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Sedan senast - ord & bilder

Hej på er, hoppas allt är väl. Här blandas fågelsång med barnens stojande genom ett sommaröppet fönster.

Sommaren är på kortvisit, förmodar vi, men ändå här en stund. Alla de rosa träden som fotograferats av alla, precis alla i hela världen, känns det som, undrar hur många de är? Här utanför har det mesta av det rosa lagt sig tillrätta på marken nu, och jag målade något inspirerad av en glad fågel som satt mitt bland allt det lätta, luftiga och blommiga.

Läste någonstans att konstens viktigaste roll är att provocera. Och ja, så är det väl. Även i mina gulligaste djurbilder letar det sig in negativa miljömarkörer. Som om djuren vore tystade. Som om deras rättigheter står lägre ner på listan än någonsin.

Förr litade man till gud när det blev torka och missväxt, idag litar vi på att forskningen ska ta hand om allt. Många människor fortsätter bara att konsumera nya varor som om det inte fanns någon morgondag, och det kommer det heller inte att finnas - om inte fler börjar ta sitt ansvar.

Ja, jag kan inte låta bli att ryta lite, även om det här förstås i första hand är ett snällt inlägg om second hand.

På tal om det, vintage-drottning Elsa B och hennes pappa var en fröjd för både ögon och öron där i buren hos herrarna på F, ni vet. Men vad hjälpte det, de gick ju tyvärr inte vidare till slutspel. Men att vinna är ju inte allt, som Ernst B så stoiskt försökte intala sig och oss alla som inte kan slita blicken från Alla mot Alla. 

Annars tycker jag att lagen har varit lite tristare den här säsongen - eller är det bara jag som blivit kräsen kanske? Nåväl, det är hur som helst kul att tävla mot de superkunniga lagen i slutspelet. Men fy tusan vad svårt det är! Både de tramsiga frågorna och de mindre tramsiga. Men kul är det ju nästan alltid. Utom när man glömmer självklar urgammal kunskap, som igår, när varken jag eller mannen kom ihåg vad SOS sägs stå för, på engelska alltså. Minns ni?

Penselns väg över pappret, en väg jag gärna vill gå. Länge och ofta, även om jag använder både färgen och blyertsen med frenesi. Det är något med det snabba anslaget som tilltalar mitt temperament, antar jag. Otålighet i kombination med något mer beständigt. Gillar det bara.

Lunnefågeln i all ära, men det är den något mer oansenliga kornknarren som får illustrera ett av orden i den här omgången av scrabble. Visste ni att den kallas ängsknarr också? Nej, det visste inte vi heller innan vi spelade den här omgången.

En helt vanlig kråka kan också få komma med nån gång, även om en hel betong-galax finns strax bredvid, typ. 

Ibland hittar vi inget kul föremål att illustrera med här hemma, då får det duga med en bild på den så kallade smarta telefonen. Och Marilyn duger förstås alltid.

Haha, men ibland tryter fantasin rejält. Då får det helt enkelt gå bra att illustrera en korv med ett paket...korv. 

Men gör ni inget annat än att spela scrabble när ni är lediga då? undrar säker någon. Jo, verkligen. Men just för att vi sitter så mycket vid våra respektive skärmar nästan dagligen, behöver vi något verkligt analogt att bryta av med, som exemplevis scrabble. Det är lika delar avkoppling och hjärngymnastik. Parat med ständigt nya insikter och kunskaper. Win win win win. Även om vi oftast skiter i vem som vinner, ibland hjälper vi varandra dessutom löjligt mycket, så att det nästan inte går att räkna ut vem som vann. Men hej, det här är min senaste second hand-blus förresten, om ni undrar. 

Snart snart har vi läst ut de över fyrahundra sidorna högläsning som vi ägnat oss åt på ledig tid också. Brick Lane, av Monica Ali. Hur bra? Hur bra som helst. En av de där berättelserna som är så bra mest hela tiden att det knappt känns som någon idé att försöka hitta ett citat åt er. Hon beskriver vardagen som en dröm och det magiska med realism. Bilderna hennes metaforer skapar är så levande att de borde gå att ta på om man sträckte ut handen aldrig så lite. Lärorikt, och så på pricken mänskligt. Läs, om ni inte hunnit det tidigare. Den har nästan tjugo år på nacken, men känns ändå kusligt aktuell. Rasismens fula ansikte, när ska vi slippa det? När? När? När ska det sluta nästla sig in överallt och grina illa åt allt det som förenar?

Härnäst ska vi nog koppla av med lite mack-nostalgi och njuta av att det finns luft mellan CD-skivorna. Nu går det bra att sträcka sig efter nästan vilket album som helst i de utrensade hyllorna. Det kommer ändå alltid hamna något bra på musik-kroken liksom.

Utflyktstider. Bland pollen och picknick-filtar. Härligt. Och nysigt. Här är det Monet som står för kalaset.

Mannen tyckte att det såg ut som vingar, fast det är ett svart får i vita fårakläder, eller nåt, tänker jag mig. Haha. Konsten är kul ju, även när den är allvarlig. Tolkningen av bilder är ännu kuligare. Allt ligger i betraktarens öga.

Eurovision i helgen då. Kommer rätt låt att vinna? Alla dessa svåra frågor som får plats i en värld där krigen lätt hamnar nedanför annat i "nyhetsrapporteringen". Tänk om det gick att stänga av och på krigen, lika lätt som teven.

Jag lyssnar nog helst på lite mera fågelsång.

Tar en fika till. 

Och drömmer vidare om en värld där alla barn - och vuxna - har tid och ork och möjlighet att lära sig skriva och läsa. Vet ni hur många människor i världen som inte ens har fått lära sig att skriva sitt namn?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Spolier alert! Om ni inte har sett gårdagens avsnitt av Alla mot Alla än, då vill jag inte förstöra spänningen och er möjlighet att tävla själva. Spoiler här alltså, angående SOS. Save Our Souls. Det sägs betyda det. Men det finns ingen som kan göra jobbet åt oss. Det är bara vi själva som kan styra världen i rätt riktning. Du måste själv vara en del av lösningen. Rädda oss från inhuman och osolidarisk politik - ute i världen och närmare inpå. Rädda jorden från utarmning, utrotning och överkonsumtion. Bara för att nämna två saker du kan bidra med i din vardag. SOP. Save Our Planet.