Här vilar fröken Henriette

En av de platser jag alltid älskat att fotografera är kyrkogårdar. Det vet ni som hängt med länge härinne. Det är inte bara förevigandet jag gillar, utan själva atmosfären. En gång raljerade jag lite med en blogg-rubrik och förkunnade att det här var platsen där jag känner mig levande. Det var inte menat så raljant som det lät, det är helt enkelt en plats där tiderna som svunnit känns påtagliga. En plats - många platser - där vi får fantisera om de som funnits långt före oss. 

Det är bland de riktigt gamla stenarna jag vill röra mig med kameran. Amandus dotter. En högt älskad dotter, kan man tänka. Hilda Sofia. Så fint. För länge sedan fanns hon, flickan. En alldeles för kort tid. Men med hjälp av min nyfikenhet kommer hon leva länge.

Visst vilar det något sorgligt över gravarna, självklart är det så. Det spelar ingen roll hur många nya spirande gröna delar som tar fart, det känns att hoppet har bleknat här. Även om det också finns mycket livsglädje och stolthet mellan raderna.

Så många vackra små gravplatser jag och kameran har besökt genom åren. En del återvänder vi gärna till. Det knastrande gruset får tankarna att flyta långsammare. Som om tiden rörde sig i ett timglas på glid. Stilla stilla.

Rektor. Doktor. Korgmakare. Jägmästare. Lantbrukare. Och så vidare. Det fanns en tid när jag retade mig på det. Alla dessa begravda män, och alla deras titlar. 

Sedan tänkte jag om. Insåg att hustrun och flickan och dottern också var titlar. Kanske innehåller de så mycket mer, egentligen? Någon som håller i alla trådar, finns där för att rektorn ska ha mat på bordet när han kommer hem. Eller lyssnar på doktorns alla beklaganden angående patienterna som borde vetat bättre om ditten och datten och om sår och så. 

Lantbrukarhustrun gjorde kanske minst lika mycket som han. Förmodligen. Och att vara dotter kan ju vara ett mycket viktigt uppdrag. En livsuppgift.

Knaster knaster och klick. Grusgångarna och kameran. Det klickar mellan mig och personerna som levde förut. Jag tror att många av dem var precis som vi - gjorde sitt bästa, dag efter dag, ända tills fötterna inte bar längre. 

Vila i frid. Alla ni kära kämpande förfäder. Och förmödrar.

Det var nog bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena