Titta! Se bara vilken fin korg jag hittade på Björk & Frihet second hand.
Handmålad, signerad och med ett påpekande angående att färgen som använts är äggoljetempera. Bra grej. Och såå fin.
Bara naturen som gör snyggare blommor ju.
Det blev den rubrik det blev, på grund av rocken ni ser här. Den gamla skinnrocken ja. Men det skulle kunna ha hetat något helt annat. Något i stil med: En ut och tolv in. Men det låter inte särskilt bra, va? Att ha lämnat in en enda grej till Röda Korsets second hand och köpt med sig tolv second hand-ting hem.
Men det är faktiskt sant. Vänta bara, så får jag förklara. Men först lite annat. Och just det ja, det skulle kunnat ha varit Mors nya dikt också, eller istället, som blev den heta rykande rubriken.
Annars? Jo, här hemma konstaterar jag att vissa idéer är väldigt bra när man kommer på dem, men lite mindre bra när de måste slängas. Som det här med fjolårsstänglarna från citronmelissen. Fick syn på dem tidigt i våras, där de stod vissna och vackra i täppan. Långa också. Bästa påskriset! tänkte jag så intensivt att man säkert kunde skönja en sådan där lysande lampa strax intill mitt briljanta huvud. (En led-lampa, såklart.) När det var dags att skiljas från det risiga, för att ge plats åt lite kommande mer grönskande saker, spreds det hela över hemmet i cirka en miljon små skräpiga ris. Puh. Men nu är de iaf borta, även om jag alltid har en eller annan halvvissen, nedfallen gren någonstans.
På en av mina senaste målningar spirar det gröna ikapp med översvämningar, orkaner och katastrofala bränder. I en snar framtid? Ja, om inte en dramatisk kursändring sker kan det bli så, vardagsmat för nästa generation.
Som de tjattrar. Årets fågelungar där ute i den spirande spenaten. Fatta hur stolt jag är över just det här helt vanliga vita hönsägget som mannen och jag lyckades förvandla till något helt annat förra påsken. Har det faktiskt helt ogenerat framme för lite osande osmaklig ib (inbördes beundran, reds. anm.).
Min hjärna hoppar som vanligt från det stora till det lilla till det gigantiska och ner till pytteproblemen igen. Som om det inte är dags att byta duk?
Skulle kanske vara något som matchar grönskan mer nu? Eller vad tycker ni? Någon gammal snygg second hand-stuv? En avdankad gardin? Tål att tänkas vidare på.
Mannens gamla rockiga rock. Till slut fick den gå. Hängde ju liksom bara och skräpade. Visst är han fortfarande rock-and-roll, min gubbe, men kanske inte såå här mycket. Inte läder och långt hår, det sitter mer kvar på insidan nu. Nu tycker jag att någon annan ska rock loss i den här. Kanske på någon riktigt heavy sommar-konsert?
Vi får väl se hur det går med det, de trevliga damerna på Röda Korsets second hand-butik verkade lite skeptiska till skicket. Någon reva här och någon knapp borta där. Men vad gör väl det, en riktig rockare har knappast tid att se sådana petitesser, tänker jag. Har väl fullt upp med att head-banga och annat livsviktigt.
Själv håller jag helt seriöst på att utvecklas till en fullblods-tant. Alltså. Hur fin tyckte jag att den här helt alldagliga lampskärmen var, när jag fick syn på den i en hylla hos nyss nämnda second hand-affär? Hur fin som helst. Stod och ah:ade och ojade mig över rara rutor och alldaglig beigehet helt ogenerat.
Sedan slog jag till. En tjuga. Som hittat. Verkar helt oanvänd. Och det är ju ett oslagbart sätt att förändra på, med små medel. Utan att tära särskilt mycket på jordens resurser. Köpa något som redan finns och använts (även om det verkar vara väldigt lite i det här fallet). Tanten i mig förbereder väl redan nu för min favoritårstid - vintern. Ju äldre vi blir desto mer ljus behöver vi använda för att se bra. Därför byter jag till fler och fler ljusa skärmar, inte för att jag har slutat älska färg över allt annat.
Hur var det nu då, med det där en ut och tolv in? Ja, jag är bara skyldig till en väldigt vacker handmålad korg och en väldigt beige lampskärm, men mannen...
Mitt hjärtas egen härliga rock-kung köpte hela tio saker. Jo då. Nio pins till den ökande samlingen. Och en helt fräsch kortlek - att användas regniga sommardagar. Eller snarare superheta numera då. Oj oj oj, tänker ni - vad kostade hela det kalaset då? Hm, låt mig se... Nio små välförpackade pins, en kortlek i nyskick, en vackert patinerad korg och en lampskärm värdig en tant och hennes svängiga snubbe. Hm. 120. Hela etthundratjugo riksdaler, sammanlagt. Bara i den klimatsmarta second hand-världen, mina vänner. Bara där. Nu dikt. Ja, strax.
Mor lilla mor, i all ära. Men känns det inte lite daterat? Lite passé? Här ska skrivas något nytt och moderligt, tänkte jag. Även om jag är väldigt nöjd med den där metaforen som jag kom på för några år sedan - att en ensamstående mor kan liknas vid en bärande vägg i en byggnad - ville jag tänka lite nytt här. Mor är värd något nytt. Även om vintage och retro är the shit, om ni förstår. Då kör vi. Dikt till mor. En liten, men naggande god.
Alla mödrars dikt, kan vi kalla den.
Längesedan
Eller igår
Då
Då gick hon där
Vaggande
Småsjungande
Andades i takt med magen - du
Nu, nu går hon där
Och undrar
Du, var är du?
Hon undrar det, nu
Ständigt
Luppen
Glasögat vidöppet
Längtar efter att du ska finnas inom räckhåll igen
Kanske i magen
Fast hon vet att navelsträngen håller för en jordenruntresa
Hon vet
Men längtar
Ändå
Du
Du
Du
Hon är värd så många fler dagar
Alla dagar
Till tidens ände
Och mer
Fler
Morsan, du är bäst
Jätte-bäst
/helena
ps Sköt om er. Trevlig helg. Och kram. Mannen hälsar, även om han har fullt upp med att putsa alla sina pins...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar