En soulros?

Det blir något instagram-aktigt över detta inlägg; kort, hur det nu kan bli det - när det handlar om en väldigt lång karriär.

Fotar av innan det ens har torkat, som jag ofta gör, för att bevara den fräschör det bara har då, när det precis är klart. Fast den här gången tvekar jag - är den verkligen klar? Borde den inte vara mer kraftfull? Starkare? Mer energisk? Levande? Innehålla mer? Mer av allt?

Sedan sansar jag mig, vet att det starkaste bor alldeles i närheten av det sköra, fragila. Den behöver inget mer. Blomman som jag målar med Tina Turner i tankarna. Döper den till Soulros, fast hon kanske var mer rock än de flesta. Svetten som stod som en sky runt rösten som inte väjde. Mikrofonen behövdes nästan inte. Nästan inte. En starkare röst får man lyssna länge efter. Hon tillhör min ungdom, hon bor bland de åren, tillsammans med andra odödliga - som Freddie Mercury och David Bowie. 

Så där ja. Utan filter. Bara rösten, energin och utstrålningen. I ett strålkastarljus som aldrig kommer slockna helt.

Tack Tina.

/helena