Tänk att nästan alla, som fanns med på den tiden, minns vad de gjorde just den dagen.
Jag tyckte om tanken på att det fanns någon som engagerade sig så som han gjorde, någon som brydde sig. Bortom landsgränsen. Jag såg just en ung andragenerationens invandrartjej, på fyrans morgon-tv, hon var bara två år när Palme sköts, hon kunde berätta om det hopp om solidaritet och framtidstro som Olof P stod för bland de som invandrade till vårt land. Hon kallade honom globalist, inte internationalist.
Det måste ha varit en lördag. Eller sportlov. På morgonen stod radion på, som den alltid gjorde på den tiden. Ingvar Carlsson hade, med raspigare röst än vanligt, försökt berätta om det som hade hänt där på Sveavägen kvällen innan. Vi skulle åka på shoppingrunda till Ullared, en liten gudsförgäten håla ett par mil ifrån västkusten, med Falkenberg & Varberg som närmaste städer. På den tiden var Ge-Kås, Ullared bara känt i våra lilla del av södra Sverige. Inte som idag. Världskänt i hela Sverige. Jag grät i bilen, på väg till shoppingmeckat.
Det spelades sorgemusik på radion hela dagen. Jag minns särskilt Jussi Björling. Kombinationen handla på Ge-Kås och den sorgliga händelsen, traumat som skulle förändra Sverige och synen på vårt land för alltid, var verkligen overklig. Locket på. Också på det som normalt kan vara en rätt hetsig miljö. Jakten på fynden var inte det viktigaste den dagen.
I dagens SvD berättar kända och okända svenskar om vad de gjorde den dagen. Nästan alla minns. Minns du?
så hörs vi snart, förhoppningsvis.
/helena
ps. Under den lilla lockasken står det Kaiser, West Germany, AK, 1976.