September. Känns inte helt originellt att börja ett inlägg så, den här sista septemberdagen, men ändå, det får bli så. September, en av årets bästa månader, normalt. Sommaren är inte riktigt riktigt slut och höstens prakt ligger och lurar i vassen - vad kan vara bättre? Inte mycket, skulle väl vara den späda gröna känslan i juni då förstås, eller adventsmyset i december kanske. Annars leder nog, normalt sett, september månadsligan med ett par poäng, minst. Åtminstone inofficiellt i min bok - eller kalender då.
Årets september ville annorlunda. Den började i och för sig bra, nästan hoppfullt. Både på ett privat plan och för övrigt. Så hoppfullt nu något kan kännas med krig och svält och moralpoliser och det ena med det andra och konflikter där barn ständigt får betala priset för de vuxnas tillkortakommanden. Nåväl. Sedan kom valresultatet, inte som ett jordskred eller ens en överraskning, men ändå - en kalldusch. Min egen privata sfär blev snävare när en närstående försvann, även om livet naturligtvis måste ha sin gång, både demokratiskt på det större planet och kroppsligt för min gamla pappa.
Den känns som att barngalgen jag fotograferade är den bästa metaforen för tiden som gått. Den sätter fingret på barnens utsatthet i krigets omedelbara närhet. I Ukraina och på många andra ställen runt om i världen. Vi måste bli bättre på att skydda barnen, tänker jag igen.
Det är som att värmen från huden lever kvar. Sensommarhuden. Som om tiden stannat precis i ögonblicket när jackan togs på. Precis när september började närma sig sin något kyligare granne - oktober. Kyligare, kanske lite allvarligare. Men också mysig med sina nytända stearinljus om kvällarna. Mysig, med jackan svept tätt intill kroppen. Snart hänger jackan där igen. Det är jag nästan säker på.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar