Vet inte om det var att vi åt den där pajen igen. Eller om det helt enkelt var mörkret som föll så snabbt utanför fönstren. Vet inte riktigt vad det var, exakt, som fick mig att tänka på just den här sommardagen. Rosorna som mannen doftade djupt ner i, lugnet i city, alla de vackra tingen med patina på - i fönstret vi både passerade och inspekterade noga. Kanske var det känslan av tiden, hur den nästan kan kännas fysisk ibland. Hur tiden vi lever i, med krigets turbulens i vår närhet och vårt eget valresultat, lätt känns oåterkallelig.
Misströsta, ett gammalt ord som kommer för mig. Misströsta - det får vi inte göra. Det får vi aldrig göra. Vi är många som står starka mot egoismens- och maktfullkomlighetens- och de-enkla-lösningarnas-evangelium. Vi är många som står upp för solidaritet och medmänsklighet, glöm inte det. Tillsammans är vi starka. Så är det bara, oavsett tidens obönhörliga framfart.
Blåbärskorgen, så fint handmålad. Tänker på handen som målat med noggrannhet och känsla. Blåbär för blåbär som plockats ner däri. Eller svamp. Kanske är det en svampkorg? Hur som helst tänker jag på den där handen, vem den än tillhör/tillhörde, som målat och plockat och brytt sig om både tingen och naturen. Att bry sig om. Känn på det... Är inte det nyckeln till det mesta - att verkligen bry sig om minsta myra och grässtrå och fågel?
Ljuset, det som vi trots energikris tänder när skymningen närmar sig våra knutar nu i hösttider, det väger tungt. Att kunna se styrkan och det ljusa när jorden ibland verkar snurra åt fel håll, det tror jag är det som skiljer agnarna från vetet. Det är en lisa för själen, som man sa, att trots allt känna ett hopp som vägrar sluta spira, när gemenskap över tilltänka gränser ändå förenar alla oss som på olika sätt alltid (inte bara i valtider eller när det verkar passande) kämpar för mångfald, rättvisa och en värld där alla röster räknas. Myrans också. Och fågelns.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar