Men det visste jag. Har man slukat alla Wallander-böckerna från tidig vuxenhet till något senare vuxen-dito, då vet man. Humorn finns där. Både mellan och ibland även på raderna. Att han, Henning Mankell, kunde vara så himla poetisk däremot, det visste jag inte. Det blev en glad överraskning, måste jag säga. Vilket flödande lyriskt och målande språk han använder sig av i Tea-Bag.
Tea-Bag, boken vi alldeles alldeles snart har läst ut. Det går ju inte så fort att läsa, när man envisas med att läsa skönlitteraturen högt för varandra, som mannen och jag ofta gör. Men orden och handlingen och allt det andra sätter sig så mycket bättre. Landar bättre. Mjukare. Sitter kvar i minnet längre dessutom, inbillar jag mig.
Här borde jag haft något lämpligt citat, men jag hittade inget. Eller rättare sagt: Jag hittade alldeles för många. Kunde inte välja ut något särskilt stycke, för det finns så mycket bra överallt. Det roliga, det eftertänksamma, det svåra och det poetiska. Allt blandas till en helhet som känns som livet - levande, rörande och inte helt enkelt.
Det här får bli ett boktips helt utan citat då. Ni får lita på mig när jag säger att den här berättelsen vill ni inte missa. De här berättelserna. De här unga kvinnornas berättelser. Och en del andra sidospår. Steget efter, låg vi, innan vi läste ut den här. Eller det har vi ju inte gjort ännu förstås. Men snart. Alldeles strax. Nu. Nästan nu. Sen. Snart.
Vilket tjat, där på slutet, om slutet, nu får jag allt ge mig, va? Nu. ;)
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Det var ungefär en månad sedan vi började högläsa ur Tea-Bag, det ser jag nu när jag bläddrar bakåt till inlägget som heter - Ord på tapeten. Om ni länkar er bakåt dit, då får ni både ett citat och hela den intressanta baksidestexten att luta de nyfikna läsögonen mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar