Eller rättare sagt Trädgårdshäng 8. För jag fixar lite först, innan bilden känns klar. Lägger till och drar ifrån. Redigerar fram min version. Hittar rätt efter sju försök. Här är min bästa bild på de här två fina. Tycker inte bara att fotografiet från en svunnen tid är underbart för att det innehåller två individer som jag är släkt med. Men det gör ju inte direkt ont att veta att de här två - som verkar tycka om att hänga med varandra - ingår i mina gener.
Har spenderat en stor del av min kväll med att sortera bland någon annans minnen. En barndom. En ungdom. En tid i livet när skolfotona stod i räta led och leendena var strama och lagom stora. En värnplikt. Full med hyss och allvar huller om buller. Hittar mitt favoritfoto på min unga, snygga, busiga pappa. Han gabflabbar. Ser glad ut, rakt igenom hela den unga oförstörda kroppen.
Och så hittar jag honom här, i trädgården. Med solhatten på och kisande ögon mot fotografen. Hon sträcker ut en skyddande, stödjande hand. Hon ler ett sådant godmodigt leende som man sällan kan låta bli att le mot de små. Glasögon, prickig klänning, en sjal om de ömma, omhuldande axlarna. Och jag tänker på att sjalen borde bli det där självklara plagget igen. Det verkar så bra att ha en sjal när man inte fryser, men ändå är lite rädd att bli för kall.
Jag sorterar bort alla nackar. Så många nackar som har fångats av objektiven genom åren. Så många som har suttit för långt bak för att fånga det som egentligen skulle fastna på bild, så blev det bara nacken på den som satt framför istället. Och alla suddigheter. Oklarheter. Ojämnheter. Skevheter och snedheter också, de sorteras bort.
Men den ärliga blicken, den blir kvar. Och många oförglömliga ögonblick, i ett av alla dessa vanliga, ovanliga liv.
Tack pappa, för att jag fick hänga med dig en solig, precis lagom varm, och kisande, stund till.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar