Tolv år. Ett dussin små år bara. På så kort tid har människor vänt på sig. Från rygg till ansikte. För ni kommer säkert ihåg att det parti som var på väg in i riksdagen då mest möttes av ryggar. Avvisande ryggar. Ryggar som aldrig i livet kunde acceptera att vårt land skulle bli ett land som vände mänskliga rättigheter, solidaritet, demokrati och kärlek ryggen
Tolv år. Smaka på de åren. Idag visar de sitt rätta ansikte. Skyller ett lands tillkortakommanden på människor som har flytt för sina liv. Kränker människors rätt att söka skydd och en dräglig tillvaro. Asylrätten är inte vatten värd - och i dag står stora publikskaror och applåderar på deras valmöten. FY FAN! Sorry, men det finns inga omskrivningar, det finns bara en enorm ilska över vart deras otäcka retorik och beskyllningstaktik (och djup okunskap om människors livsambitioner och drömmar!) är på väg att föra oss.
Tolv år. Tänk om någon hade talat om för mig när jag var tolv att jag skulle sitta här och läsa Jonas Gardells Expressen-krönika från igår och storböla. Mest för att det är så vidrigt alltihop, hatet många av våra kära och högt värderade medmänniskor möts av runt om i världen - och här hemma - men också för att han formulerar det så bra.
Det finns så många skäl att söka asyl, men egentligen finns det bara ett enda: Din längtan efter ett bättre liv. Eller ett värdigt liv alls. Din längtan efter att få vara den du är. Utbilda dig. Älska vem du vill. Finnas och vara och älska.
Vi kan inte bara tiga. Vi måste agera och få fler att vända högern ryggen. För ingen kan väl på allvar vilja samarbeta med ett parti som anser att vi inte har plats för fler människor som behöver oss?
Ingen seriös och kunnig person kan väl på riktigt tro att brottslighetens gåta är så enkel att lösa att vi kan skylla på en godtyckligt ihopbuntad mängd människor? Människor som du och jag. Som hämtar och lämnar och lagar mat. Som älskar sina barn.
Tolv år. Jag tänker på alla barn som har vuxit upp i vårt land, som har föräldrar eller äldre förfäder som flytt hit. Hur det måste kännas att ständigt lyssna på dessa bottenlöst egoistiska, rasistiska och rent utav rättskränkande ord. Dag ut och dag in. Bla bla bla bara.
- Bosse, du tänker väl inte rösta på Sverigedemokraterna? Minns ni pojken som frågade mannen så? För åtta år sedan, tror jag bestämt att det var. Vid den här tiden på året, när valdagen närmade sig med stormsteg och valfläsket osade mer än lovligt bränt den gången.
Aldrig. Aldrig. Aldrig. Tänker jag - eller mannen - rösta på ett parti (eller deras höger-lakejer) som säger att vårt land är fullt. Aldrig aldrig aldrig.
Tolv år. Han var nog inte äldre än så, pojken som ropade hej och frågade det han hade på hjärtat. Med andan i halsen, ropade han. På språng liksom. Men ändå lyckades han förmedla sin oro. För han sökte blicken hos en av dem han visste inte skulle svika. Aldrig aldrig aldrig, ska vi svika löftet till den pojken. Och det hoppas jag att vi är många som inte gör den här hösten (heller).
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar