Framtidsutsikter

Vi läser och ser om förödelsen i Dorians spår. Vi ser hur den stolta Pride-flaggans vajande hotas. Vi förfäras över så mycket. Och vi försöker förstå.

Vi måste lära oss att vi inte kan förstå allt. Men. Men vi får inte ge upp bara för det. Vi måste istället vässa våra argument för miljön och mångfalden ändå mer. Vi måste visa att våra mjuka armbågar kan ta oss längre än all världens hårda ord.

Vi måste bli ändå mer uppmärksamma på de krafter som vill söndra och få oss att misströsta. Vi måste fortsätta tro på att vi kan göra skillnad, tillsammans. Vi. Vi. Vi ska göra vårt bästa för att hindra isarna från att smälta. Vi. Vi. Vi ska höja våra röster för alla människors rätt att bestämma över sina egna liv. Alla människors rätt att vara de de vill vara. De de ÄR, helt enkelt. Vi måste krama den självklara rätten att få älska vem man vill. Vi. Vi. Vi får aldrig tulla på yttrandefrihet och demokrati. Vi. Vi. Vi måste fortsätta kampen för dem vars röster sällan, eller aldrig, hörs.

Vi ska föra debatten på ett civiliserat sätt. Hålla humanismen och den god tonen i första hand. Vi. Vi. Vi.

(Det var ju faktiskt ytterst därför som jag döpte den här bloggen som jag gjorde en gång i tiden - för att det ingår ett vi i varje ord. eVIga kVInnor VIntage.)

Vi. Vi. Vi. Jag tror så benhårt på det där vi:et. På att vi kan fortsätta att förändra till det positiva på alla möjliga sätt och håll - tillsammans. På att vi kan vända den negativa trenden, både här och var och nu och sedan.

Vi måste ge barnen framtidsutsikter. Vi måste låta dem stå vid livets vackraste panoramavy och känna kärlek till vår jord. Vi måste låta kidsen, och deras kids, stå vid foten av det högsta berget och veta att allt inte bara kommer att vittra ner på dem. Vi måste låta ungarna känna hopp när de står inför den grönaste av raviner. Vi måste få dem att känna en bottenlös lycka och stolthet över vår kämpande värld.

Vi måste få barnen att känna sammanhang och betydelse. Vi måste få dem att förstå att varje röst räknas. Att varje enskild individ kan göra skillnad. Vi måste hjälpa dem att hitta sina unika röster. Hjälpa dem på traven, få dem att förstå att alla kan hitta en uppgift som passar just dem.

Få dem att förstå att det finns såååååååååååååååååååååååååååååååååå många sätt att göra skillnad på. Alla kan göra något. Något bra. Något meningsfullt. Något som är hållbart och räknas. Något som ger målet mening. Och meningen ett mål. Lite så. Och mycket mer därtill.

Men nu tar vi helg, va?

<3
/helena

ps Igår skrev jag en liten sak. Kom att tänka på att det här med engagemang kan vara så svårt att förklara för någon som inte känner det. Inte känner det ända in i hjärtat. Inte känner det på ett sätt så att man inte kan ignorera det, även om man ville. Ett engagemang, en målmedvetenhet, som inte går att stoppa. Då skrev jag ner följande reflektion, i ett slags litet diktformat:

Du kan inte förklara elden, för någon som aldrig har brunnit

Du kan inte förklara mörkret, för någon som alltid blundar

Du kan inte förklara ljuset, för någon som alltid blundar

Du kan inte förklara, för någon som aldrig lyssnar

Du kan inte...

Jo.

Försök.