Äsch, vi kör lite rosa, va?

Jag stod där i köksfönstret och beundrade allt det grandiosa, blommande.

Fluffigt och flyktigt, var säkert två av alla de överväldigande orden som kom för mig då.

Den där vårdagen. Våren efter vintern som aldrig ville ta slut.

Förra våren tog jag de tre bilderna som jag kallar så - Våren efter vintern som aldrig ville ta slut. Tror bestämt att jag har visat er den här stiliserade versionen förut, åtminstone i svartvitt.

Kom att tänka på att det snart är rosa månad, att det börjar bli dags för rosa kamp igen, och då kunde väl de här evigt blommande körsbärsblommorna få komma fram och påminna oss om det, tyckte jag.

Lite tidigt kanske, men kampen pågår ju å andra sidan alltid. Alla känner någon som kämpar mot cancer. Eller någon som har kämpat. Nästan alla känner någon som inte vunnit. Men många, många känner också en överlevare eller flera. Idag är det många som överlever. Men de behöver, självklart, bli ändå fler. Därför fortsätter kampen.

Jag tänkte att mina tre rosa trädbilder kunde få bli mitt lilla bidrag till årets rosa kamp. Bara att ladda ner och trycka ut, om ni vill. Och hojta sedan till i en kommentar, eller i ett mejl, om ni vill ha dem/någon av dem i större format eller så.

En kort tid av rosa. Snart är det rosa månad igen. En månad när vi uppmärksammar kampen mot cancer extra mycket. Bröstcancerkampen, bland annat. Som sagt.

Cancerfonden är förstås ett bra ställe där du kan bidra till forskning och framsteg inom cancervården året runt. All form av cancer behöver få vår uppmärksamhet, för att i förlängningen komma framtidens framsteg till nytta. Rosa Bandet-kampanjen är bara en liten, men väldigt viktig del av det arbetet.

Bröstcancerförbundet är ett annat ställe där du kan bidra. Genom att bli månadsgivare, till exempel. Eller genom att köpa något ur deras webbshop kanske? Jag funderar på en reflex. Eller två. Eller tre.

Våren efter vintern som aldrig ville ta slut. Visst måste det kännas så? När man kommer ut på andra sidan?

Vi håller väl tummarna tillsammans? För att så många som möjligt av oss ska slippa få personlig erfarenhet av cancer i våra kroppar, även om det kan hända vem som helst. Eller, gud förbjude, att det händer en god vän eller annan närstående. Eller ett barn.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Känns det helt knasigt om jag kommer med ett ytligt tips så här på slutet? Eller är det okej? Det handlar om att ta bilder. Okej? Okej, vi kör. Det handlar om slumpen, bland annat.

Slumpen kan ju göra så mycket bra - också. Som att styra en i rätt riktning. Jag menar, först tänkte jag liksom att vad f-n nu då?!? Så där kan det ju inte se ut, med en del av persiennen som kapar av det lilla rosa trädet. Eller? Hm. Det där kan ju bli bra...tänkte jag sedan och släppte snabbt ner persiennen igen. Tog en bild till, med två persienn-delar "i vägen". Och en till, med tre "i vägen".

Ibland är det ett misstag som blir bra i slutändan. Ibland blir det bättre när man bara leker lite. När man bara håller kameran rakt upp och ner, utan att planera och styra och ställa så mycket.

Som till exempel när jag står där - mitt i en plåtning - och måttar och kollar kanter och vinklar och vrår och så, kanske tycker jag inte att något vill bli riktigt bra just då. Då släpper jag lite på tyglarna. Kanske låter jag kameran bestämma lite själv. Håller den en aning lösare, låter den hållas liksom. Då. DÅ kan det bli riktigt bra bilder ibland. Med eller utan något "i vägen".