De fortsätter att komma. Och gå. Dagarna. Och vad är det med det då? Tja, det beror på att mannen brukar skicka över den här listan med olika - och väldigt varierade - temadagar till mig, som jag tänker så extra mycket på just dagar.
Han sitter alltså, låt oss se...cirka två meter ifrån mig, vid skrivbordet, och mejlar över den digra daglistan till mig och min dator, här vid soffbordet. Vet inte riktigt varför, tror att han tycker det är roligt på något sätt. Så måste det ju vara. Och det är det ju också. Och lite knasigt och småkonstigt. Eftersom både kebaben och hemslöjden har dagar. Och svampen och flourtanten. För att bara ta några roliga exempel. Sedan finns där förstås en aning allvarligare temadagar också.
Idag är det skäggets dag. Det är därför jag visar mitt foto på den gamla gravstenen ovan, för att det ser ut som skäggmossa, eller skägglav på den. Nej, så är det inte, det är inte därför som jag valt den bilden till den här texten, det är för att det finns en dag för våra kulturarv också. Den brukar visst infalla ungefär nu. Någon söndag i september eller så. Och då tänker jag genast på alla gamla gravar och kyrkoruiner som finns där ute. Fornminnen som minner om det som varit. Och alla dagarna som bara svischat förbi.
Och så tänker jag på människorna som ligger begravda därunder. Jag begrundar deras öden. Tänker på det hårda liv många av dem tvingades leva. Utan tvättmaskiner och datorer. Utan sophämtning och barnbidrag. Utan solglasögon och luftkonditionerade bibliotek. Utan, ja, utan allt möjligt som gör vår moderna tillvaro så lättillgänglig och bekväm.
Jag tänker på dem som slet för vår skull. Ja, jag tänker på dem igen. På de som släpade sten från jorden, så att vi skulle kunna bruka den sen. Så att vi skulle kunna få gå och köpa en påse med havregryn och sedan gå hem och vrida på knappen så att strömmen bara är där och värmer upp din gröt på, simsalabim, fem minuter och sedan är du mätt. Mätt och go tills du kan plocka ut potatisen från kylskåpet och sätta på dem en tjugo, tjugofem minuter och bara käka. Magi! Så var det inte förr. Då fick man ofta gå hungrig. Eller äta något mögligt. Eller något som någon annan hade över. Eller något som var översaltat, för att det alls skulle hålla sig över den långa, kalla och magra vintern.
Ibland undrar jag om en del har glömt allt det där. Om inte vissa har börjat ta vår bekväma i-lands-vardag alldeles för given?
Så, till frågan: Får jag skriva något om tiden? Igen? Bara för att. För att jag kan. Och vill. Och har tid. Och dator.
Sanden
Först på ena sidan
Sedan på den andra
Kornig
Fin
Mald
Välformad
Timglasformad
Rinner
Varför säger man att tiden RINNER ut?
Och iväg?
Jo, för att sanden rann
Först till den ena sidan
Sedan till den andra
Strilar
Ilar
Str-ilar
Jag tänker mig mer att den strilar
Som vattnet ur det finkorniga munstycket
Strilar ur sin tidsinställa vattenkanna
Sandkanna
Eller om den mer exploderar?
Tränger sig fram på ett ofint sätt?
Inträngd
I sitt lilla glasslott
Där, inuti sin välsvarvade glaslott
På ena sidan ligger den
Sedan på mage en stund
Och rygg
Sedan ivrig att komma till den andra
Igen
Och igen
När får tiden vila?
När får sanden sluta strila?
På stranden?
I handen?
I luften
Finns
Alla
De
Minsta
Partiklarna
Kvar
Alltid
Minnena
De elementära
Och de andra
små
tidsinställda
sandkorn
De väger tungt -
vart och ett
Känner du det?
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar