Hoppas ni har haft en bra helg. Den här sista sensommarhelgen, åtminstone på pappret. Almanackspappret.
Här kommer ett snabbt hej från mig. Hej, hej och hopp liksom. Här hemma har saker och ting - och människor - gått sin gilla gång. Lugnt och stilla. Inget särskilt, men ändå kvalitetstid. Eller är det just därför som tiden blir kvalitativ, för att den inte hetsas in i någon särskild form? Ja, det låter väl vettigt och troligt och rent utav klokt, tänker jag.
Nu tar vi ett steg längre in i skuggtid och skymningsland. Tider som jag gillar. Tider för eftertankar och energipåfyllnad. En slags aktiv gå-i-ide-tid som förhoppningsvis leder till både nya idéer och förnyade krafter.
Asch. Det där lät lite för piggt och äppelkäckt. För visst är det också svårt att få tiden att räcka till, när dagarna blir kortare. Så är det ju. Man får prioritera bättre. Prioritera bort bättre. Komprimera mer. Och kramas mer. Och längre.
<3
/helena
ps Mannen gråter, var bara tvungen att tillägga det. Det händer inte ofta, men när Angelica Bengtsson hoppar stav, kan det faktiskt hända. Glädjetårar. Efter en knäckt stav, som inte knäckte denna akrobatiska superatlet. Sedan febrilt letande efter en försvunnen stav. Därefter ett sprillans nytt personligt rekord, som innebär att tävlingen lever vidare för kraftkvinnan med dagens blågulaste naglar. Vilket drama, i kvällens nervdallrande VM-stavhopp!
Och jag kan inte annat än att - än en gång - tycka väldigt synd om alla dem som missat storheten i att få ynnesten att få ta del av idrottsprestationer på allra högsta nivå. Ryyysssssssnnniiiiiiinnnnggaaaaar!!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar