Gisèle - människan bakom linsen

När jag läser filmtitlar som Paris was a woman, då känns suget efter att få åka tidsmaskin bakåt som starkast. 

Paris vid den där tiden, i början och mitten på förra seklet, måste myllrat och kryllat och vimlat av kreativa, smarta, spännande och uttrycksfulla människor. En del hade sökt sig till konstnärskretsarna där frivilligt, andra hade tvingats fly, som Gisèle Freund. Ibland kan en kamp för livet, en tillfällig tillflyktsort, bli avgörande.

I Gisèle Freund - portrait intime d'une photographe visionnaire, får vi en liten inblick i ett stort fotografiskt sinne. 

En av alla dessa intressanta kvinnor i livet i den tiden, tänker jag. Och börjar rabbla namn i mitt minne. Men den här gången ligger allt fokus på Gisèle.

Gisèle Freund. En pionjär inom bildjournalistiken, bland annat. Konstnärliga bilder, socialpolitiska porträtt, närgånget fokus på människorna bortanför det konstlade leendet. Dokument från tiden innan kriget. Tyskland, när motsättningarna och polariseringarna hotade att krossa drömmen om, ja, allt som stavades solidaritet och mänsklighet.

Gisèle dokumenterade de sista fruktlösa försöken att försöka ändra riktning på det som stadigt höll på att skena och eskalera: förföljelser, ghetton, våld, övergrepp, systematiska kränkningar av människovärdet. 

Det som ultimat ledde till världskrig och Förintelsen. Utplåningen av många många miljoner helt oskyldiga människor. Massmord. Utplåning. Upp i rök, bokstavligen, gick drömmarna - och liven - för att inte tillräckligt många förstod att göra kraftigt motstånd mot nazisterna i tid. Något att aldrig sluta påminna oss om, tänker jag.

Ändå får vi aldrig glömma alla som försökte. Försökte vända blickarna mot demokratiska håll. Kameran var ett viktigt vapen i den kampen. 

Hennes ögas omfång fascinerar. Det politiskt dokumentära. Det sociala patoset. Konsten att se den så kallade lilla människan och ge hennes historia utrymme på, i och bakom linsen. Det konstnärliga, vännerna i litteraturens sfär. Konst och politik. Gatulivet, det lättfångade, gäckande. Naturen. Det vilda. Eldslandet. Det brännbara. Det naturvänliga. Kampen för rättvisa.

Bland de namnkunniga, engagerade, konstnärliga vännerna fanns Frida Kahlo, för att bara nämna en av alla. 

Det är två nya namn som nämns, för mig nya alltså. Dem bär jag nyfiket med mig framåt. De måste jag forska vidare i. De ägde varsin boklåda på varsin sida av vägen någonstans i den tidens Paris. Hur pirrigt och magiskt låter inte det - de - att försöka lära känna närmre? Två litterära kvinnor som förde det skrivna ordet vidare och högt upp på dagordningen.

Paris var nog en kvinna. Och jag, och många med mig, önskar så att vi hade fått möjlighet att resa i tiden och träffa henne och alla de kvinnor som levde och verkade innanför stadens omslutande och kreativt öppna famn.

De levde då. Vi lever nu. Ändå känns de som våra väninnor. Eller hur? Nära i känsla och tanke. I omtanke om vår värld och dess många invånare. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mina bilder här ovanför är en kraftigt omredigerad skärmdump (i tre versioner) från filmen: Gisèle Freund: porträtt av en banbrytande fotograf. Gisèle Freund, portrait intime d'une photographe visionnaire (2019). 

Filmens skapare heter Teri Wehn-Damish. En film full av finurligt bildmaterial och långa rader av fotografiska minnen, värdiga en berättelse om en nydanande visionär - och hårt arbetande medmänniska.

För mina svenska läsare kan jag berätta att filmen ligger under rubriken K-special på SVT Play ett bra tag till, om ni vill se den därifrån. Men vänta inte, det är inte en minut för tidigt att lära känna den här fotografens liv och verk, känner jag.