Hallå där, hoppas ni har det bra. Här hemma håller vi på att titta på en gammal serie, som inte är särskilt bra, men ändå är svår att slita ögonen ifrån. Annars har jag försökt utnyttja dagsljuset till att måla lite mer och så.
Väldigt roligt när vi har tid att jobba tillsammans på det här sättet. Mannen hinner inte mer än teckna klart, så tar jag och färgerna över.
Tog fram en vårlik ljusstake. Med äkta patina och gedigen charm. Vem har sagt att en rostig kratta inte kan få fungera som ljushållare? Åtminstone i väntan på att den äntligen ska få komma upp som krok någonstans, vilket var första tanken med den här övergivna vintage-grejen. Återanvändningstanken. Men ibland kan det faktiskt vara den andra tanken som är bäst. Kanske får den förbli ljusstake ändå? Nja. Jo. Kanske det. Vi får väl se.
Hängde upp ett par av de där inomhuslöven också. Ni vet de där som jag klippte ut från det som blev över av adventsstjärnan. På inomhusträdet har det alltså börjat spira, kanske blir träden där ute inspirerade att göra det samma snart? Eller inte snart, sen, tids nog, vi vill ju inte att den härliga vintern ska vara över med en farlig fart.
- När ska vi äta årets första semla, undrade mannen. Och jag fotade av något jag målade klart häromdagen. Vad jag svarade? Vet inte. För att jag var för upptagen med att fota? Eller för att jag blev mer sugen på räkor än semlor, när jag stod med näsan ner i det här motivet? Vet inte.
Det var ett par nedslag från vår sköna lördag det. Vi väntar väl inte direkt på löven, vintern är välkommen att stanna ett bra tag till, särskilt om den bjuder på äkta vinterväder. Eller vad säger ni? Ska vi ta i hand på det? Nä, det får nog bli covid-armbågen, va? ;)
Sköt om er.
<3
/helena
ps Egentligen skulle jag ta mig tid att berätta om lustiga sammanträffanden. Och om konst som berör. Om Freddie och färgsymfonier. Lite om hur kultur, när den är som bäst, kan beskriva världsläget och det aktuella människotillståndet (eller om det var tvärtom) bättre än någon aldrig så påkostad dokumentär någonsin kan.
Och så skulle jag velat ta mig tid att berätta om vad jag nynnat på hela veckan. Och frågat vad ni tyckte om På spåret igår? Farah och Johan alltså. Så gulliga och bäst. Men unge herr Unge och oslagbara Cecilia då? Det borde vara förbjudet att ha med så bra och trevliga och superkunniga lag, fick ju mig och mannen att känna oss som värsta b-lag. Gamla, okunniga och b som i beige. Haha. Nej då, så illa var det inte. Även om vi placerade staden i Närmast vinner en hel hästlängd fel. Alltså som i en vääldigt stor häst. En ardenner. Nej, det räcker inte för att beskriva det. En tjock ardenner.
Det skulle jag vilja ta mig tid till, som sagt, men det får bli en annan gång. Nu ska vi strax titta vidare på vår småtråkiga gamla tv-serie. Eller så kanske det blir en bra film istället. I-landsproblemen alltså. De kan verkligen hopa sig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar