Det såg så sorgligt ut, där den låg, den stora stora sköldpaddan. En sådan som normalt sett aldrig ses på våra breddgrader. Där låg den, på en plastsäck, i ett rum som såg väldigt trist ut, för att uttrycka det milt. En rostfri diskbänk. Några gula plastbackar.
Jag sparade några av bilderna från ett reportage om sköldpaddan som sköljdes iland på en strand många mil från sitt hemland. Det var något som klack till i mig, när jag såg den. Den påminde mig om alla människor som ständigt flyr över farliga vatten för att söka sig ett bättre liv någon annanstans. Det påminde mig om en pojke som låg på en strand för några år sedan. En bild som upprörde en hel värld. Minns ni?
Det pratades mycket om det då, den livlösa pojken på stranden blev en symbol för människors rätt att försöka hitta en annan hemmahamn, någonstans att vila, där konfliktvågorna inte går lika höga. Desperationen tog sig in i våra hjärtan. Vi förstod. Vi tog till oss det faktum att det finns de som lever under så svåra förhållanden att de är beredda att lämna allt - till och med livhanken - för att fly i flottar som inte är byggda för svår sjö.
Den tråkiga åsynen av det vackra urtida djuret som spolats iland, fick mig att vilja skapa en bild av den - och människors längtan efter en värld som inte ständigt stormar av krig och konflikter. De här tre bilderna, som jag har skapat inspirerad av ett djur täckt av gröna alger. Grön mossa? Lav? Det ser ut så, på skölden som är dess hus och enda skydd i en tuff havsmiljö.
Mikroplasten i våra hav. Den sorgliga diskbänken, den skrynkliga svarta sopsäcken, den gula plastbacken. Det talade till mig, i sorgliga ordalag. Men det var det spännande djurets röst - och skrynkliga hud - jag hörde.
Det har skapats mycket konst på temat flykting, med tanke på de mörka haven och människornas ljusa drömmar, som många gånger grusas långt innan de nått land. Det här är mina bilder på temat fly mot alla odds.
De vill jag tillägna alla människor som förlorar sina liv ute till havs varje år. Ibland hör vi något. Ibland orkar vi lyssna. Ibland vänder vi dövörat till. Vi lägger bara ner nyhetssnäckan bland allt annat snack som vi inte orkar ta in.
Det här är till alla dem som drunknar i jakten på ett bättre liv, på en framtid. De här bilderna är till dem.
Min tolkning av en förlorad, vilsen, själ till havs. Som söker fyrljusets värme med irrande, trotsig och trots allt hoppfull blick.
Men de här bilderna är också till alla oss som måste orka engagera oss. För att inte en enda människa till ska känna sig tvingad att sätta sitt barn i en livsfarlig situation till havs.
Det här är till pojken på stranden. Och till alla oss som aldrig, aldrig glömmer honom och hans många gelikar.
Vi måste orka bry oss. Vi måste orka lyssna. Vi måste fortsätta göra hela världen till en bättre plats.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och ja, jag vet att sköldpaddan bara simmat lite fel, troligtvis. Förts iväg av strömmarna en aning bara. Den flydde inte. Men mina bilder är bara symboliska. De förställer sinnebilden av resterna av det som spolas iland när kampen för livet inte skyr några vågor, eller medel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar