Vinden verkar ha bråttom någonstans. Här inne tar vi det lugnt. Läser ett kapitel här och ett där. Spelar lite spel, drar en spader eller två och låter varann vinna varsin gång i scrabble. Visst, vi gillar att tävla mot varandra, men vi gillar ord ännu mer. Då blir det ibland så att vi samarbetar genom att tillsammans lägga lagom långa och konstiga ord, istället för att bry oss om vem som verkligen vinner rent poängmässigt.
- Gå, mitt barn sover! Blir så full i skratt när mannen berättar en del saker som de små han jobbar med säger och gör. Som när han uppenbarligen störde, när några kiddos skulle försöka få dockorna att sova. Eller som den gången då ett par härliga ungar funderade på var de skulle kunna hitta ett par pinnar som de behövde till något i leken de lekte, och den ena kom på: - Det finns nog pinnar i skogen, tror jag. Haha. Hur gulliga?
En annan sak som är kul att konstatera är den kreativa inspiration och process som de små barnen tar till sig. Som när mannen greppar en blyertspenna och börjar teckna någonting, och några av barnen blir väldigt ivriga och undrar vad han gör, och om de inte (snälla, snääälla...) kan få den teckningen sen, när den är klar.
Och det får de såklart, med förbehållet att de måste färglägga den i så fall. Och som de färglägger! Hur begåvade är dagens förskolekids egentligen, på det här med att rita och måla? Hur begåvade som helst!
Och den krumeluriga - krumekluriga - inspirationen kan också bjuda något barn på känslan av att det minsann också kan rita ett exakt likadant torn som mannen kan. Eller om det är en fyr? Hur som helst är det hur kul som helst att se hur kidsen härmas och på så sätt närmar sig sin egen konstnärliga förmågas yttre gräns, en gräns som är viktig att utmana och vidga.
Fotona ovan är tagna av mannen, och jag har med benäget tillstånd fixat till de suddiga bilderna en aning, för att kunna dela glädjen över barnens kreativitet med er. Som om ni inte redan visste allt det där - att barnen bara behöver ett blankt papper, så ger sig det mesta självt sedan.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Mon Bébé. Jo då. Vi tittade på fransk film igen, förra helgen tror jag det var. En sådan där bagatell som man behöver ibland. Trodde inte att jag skulle uppskatta den här filmen så mycket som jag gjorde, men det gjorde jag. Det var något med det fina i hur föräldraskapet skildrades. Moderskapets tajta band.
Och hur det kan kännas när ungarna lämnar boet. I det här fallet den sista lilla fågelungen, som inte alls är så liten och hjälplös längre som mamma gärna vill tro. Så där som det brukar vara, både på film och i verkligheten. Inget nytt där inte. Men ändå så sevärd.
Kan tänka mig att ni som har egna barn, mindre eller större (för här får man också se många glimtar från tidigare år - när de små verkligen var små), kan känna igen er och inspireras. Få en glad och avkopplande stund. Och en skön känsla. En känsla av att ni gör något väldigt viktigt. Föräldraskapet är kanske den allra viktigaste livsuppgift som finns. Och förhoppningsvis den roligaste.
Det är något med hur den här berättelsen berättas. I regi av Lisa Azuelos. Med en hyperöverdriven Sandrine Kiberlain i huvudrollen som mamman. Trodde inte att jag skulle älska den här lättviktaren så mycket som jag gjorde. Men den gjorde mig glad. Bildspråket. Inredningen. Relationerna mellan generationerna. De högljudda diskussionerna. Allt det väldigt franska.
Gick och kände mig småfransk i minst en dag efteråt. Viftade med armarna, gestikulerade och höjde rösten bara för att fråga något så vardagligt som om det fanns någon påtår kvar - bara för att det kändes kul att göra det.
Se Mon Bébé (2019). En lätt filmruta som ändå landar i den något seriösare frågan om när man slutar vara oumbärlig som mamma. Och vad som händer då. Lite så. Med mycket franskt film-socker på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar