Där låg den; pennstumpen. Blå, i det närmaste turkos. En blyertspenna som inte såg ut mycket för världen. Liten. Kort i rocken liksom. Avskavd in till "stammen". Träet blottat. En vit del. Och en lysande röd del - som ett utropstecken.
Det är sådana saker som gör mig allra gladast. De små, obetydliga sakerna. Sådana saker som många (de flesta?) går förbi utan att lägga märke till. Nu är det ju ingen annan som går och rotar i fickorna på min gamla duffel, men här är pennan bara en symbol för det jag värderar högst. Det som inte går att värdera, egentligen.
"De redan använda sakerna". Så formulerade jag mig en gång för länge sedan när jag startade den här bloggen, och sedan dess har innebörden av den formuleringen bara sjunkit längre och längre in. Vintage-sakerna är ingenting utan människorna bakom dem. Tingen bär på en unik historia. De bär på det DNA som bara en människa kan fästa på sin omgivning. Om ni förstår hur jag tänker? På avtrycken människan lämnar i sina spår. Sakerna är ingenting utan människans fingeravtryck.
Pennan har inte skrivit historien själv, det har vi alla gjort tillsammans, det fortsätter vi göra tillsammans. För mig är kärleken till de grejer som överlevt - och förskönats av - tidens tand själva grejen.
Intill pennan låg en gammal inköpslista. Avbockad och klar och färdig för papperskorgen. Men något hade hindrat mig från att slänga just den lappen. Samma något som visste att jag skulle bli glad över att hitta något så obetydligt, oansenligt och oskattbart som en pennstump.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar