Man kan ju måla fåglar, också

Skatan. En riktig skata. Den försöker ivrigt dra bort de minsta kvistarna på det lilla trädet, i år igen. Den bygger bo. Bildar familj. Och trädet, det talar om för mig att det har gått ungefär ett år sedan, sedan jag började sätta penseln mot olika underliga underlag. 

Först började jag med rutigt papper, ett vanligt rutigt block bara, försökte mig på att måla det blommande vårträdet. Överdådet. Rosa, rosa, rosa. Och den grå himlen där bakom. 

Djur. Natur. Naturligtvis. Nån sköldpadda, har jag bestämt för mig. Något mer träd, förstås. Sedan hade jag fått upp farten. Började försöka avbilda några av de älskade vintage-tingen. Med blandad framgång, kan vi väl vara snälla nog att kalla det.

Då höjde mannen den skrynkliga knäckebrödsförpackningen mot taket och konstaterade - det här skulle du nog vilja måla på. Vilken snilleblixt! Att återanvända det ganska stora papper som de runda goda och lagom hårda knäckebröden lämnar efter sig. 

Det började med äpplen. Sedan busade jag till det rejält, om ni minns? Målade ett knäckebröd i botten på pappret där det inte längre låg något äkta nybakat dito. Det blev faktiskt riktigt bra. Sitter uppe i köket just nu. Kanske har ni sett det? Borde kanske tagit mig tid att länka till det jag snackar om, men det får bli en annan gång. Ni kan ju söka er bakåt själva om ni vill. När ni vill. Nu kör vi vidare här, i dessa inkörda tankebanor.

Sedan reste sig fågel Fenix ut knäckebrödssmulorna och började spraka av färg och glädje. Det här är kanske den målning jag gjort, som jag är allra mest nöjd med, hittills. 

En struts? Tycker ni att det ser ut som en sådan? Nej, inte så värst, va? Det var en struts jag hade framför mig på skärmen när jag målade den här. Skulle försöka göra en söt stor pippi. Med den där lite trumpna minen, ni vet. Det fjuniga, duniga håret på huvudet. Och halsen som är så lång och knasig. 

Men det ville sig inte. Näbben blev alldeles för stor. Ögonen blev kvinnliga. Och jag började förstå att det här med att försöka avbilda något kan leda till något helt annat. Något betydligt roligare. Något helt eget.

Näbbstift. Visst ser det ut som att den har det? Läppstift för näbbar. Det måste väl finnas, tänker jag. Hehe. 

Anyway. Hoppas ni har det bra. Vi har ätit på Stig Lindberg-tallrikarna med den lilla tuppen på baksidan. Tallrikar med ägg-mönster-dekor, kan man väl kalla dem. Laxens laxfärg matchar och ligger bra där mot det sprättiga mönstret, ostkakan till efterrätt låg mer än bra i magen. 

Frågesport. Kultur och annan. På teve. Ebba Witt var äntligen tillbaka i Muren. Yes! Och så har vi börjat läsa något nytt. Ja, fast en gammal gulnad hyllvärmare såklart. Högt och tydligt, för varandra. Det stod något om förvridna ägg på en rad, mitt bland det som mest handlar om en man och hans stora intellektuella ego. What's new liksom? ;)

Men idag blir det nog mest vegetariskt, får se vilken tallrik grönsakerna vill lägga sig tillrätta på då. Man vet att man har det bra, när bekymren ligger på den nivån. På tallriksdekor-nivå. Där önskar vi väl alla innerligt att alla världens bekymmer skulle få ligga. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jo, jag ville bara tillägga en sak. Angående det här med att måla på diverse återanvänt papper. Det gör ju både jag när jag målar mina egna grejer, och dessutom har jag och mannen tagit den tanken till en ny och högre nivå med vår lilla klimatdebatt i A4:format, som ni säkert vet och har hört många gånger vid det här laget, men jag ville ändå göra ett tillägg här. Ett förtydligande:

Att självklart ska man använda "riktigt" konstnärsmaterial, om man vill. Både färg, penslar och dukar av olika slag. Om man vill att saker - konsten - ska vara mer beständig och så. För självklart fäster inte alla färger bra på alla olika förpackningspapper. Ibland är ytorna för blanka och "plastiga" för att få något att stanna kvar. 

Och vissa billiga färgmaterial bleknar betänkligt redan efter en kort tid. Men i mitt fall, och i mitt och mannens fall, är det just förgängligheten som är grejen. Vi vill sätta fingret på det som inte varar för alltid - som jordens mer än ändliga resurser. 

Sedan kan det ju ändå hända att vi vill spara något av det vi gör för eftervärlden. Då är det ju bra att det finns kamera, skanner och dator och sådana saker.