Påsk. Novell.

En liten person, som såg ut som en knopp på huvudet. En gul knopp överst på mössan. Något sådant fint och gulligt kan mycket väl leta sig in i det jag skriver på. Eller något som händer i en extra minnesvärd dröm, som den om en kvinna och en man som höll varandras händer så hårt, att hennes sår på tummen växte samman med ett av hans fingrar. En typisk sak som lätt bakas in i en text av något slag. Det finns mycket som kan vävas in och samman i ens skrivande. Något man läser. En bild man ser - eller skapar själv. Ett minne som bleknat - inte nödvändigtvis ditt eget. En dröm, som sagt. En dagdröm. En fantasi. Ett annat liv. En realitet. En annan planet?

Allt kan få plats, fragment, skärvor, huller om buller som skapar en ny helhet. Den här gången skriver jag en novell, till er. En kortnovell anpassad för bloggformatet. Något lite spännande, hoppas jag. Det är ju påsk, en tid som kommit att förknippas med deckare, thrillers och spänningslitteratur av olika slag. Vi kör väl igång? 

Först en bild till, för inspirationens skull. En bild som gjordes i samband med den senaste vintage-blandningen i serien som jag kallar: Fem särskilt fina. Men nu blir det ord på ord på ord. Bilder matas vi ju med hela tiden. En del vackra. En del konstruktiva. Och många många där destruktivitetens fulaste ansikten får oss att vilja blunda, men det får vi inte. Vi måste våga vittna om ondskan. Här kommer en novell, som jag hoppas inte ska kännas så hemsk ändå. Eller jo, det gör jag.

Lovorden haglade. Betty bugade och neg. Log så att mungiporna värkte. Ryggen. Aj. Det knäckte till. Fan också, hon som lovat att de skulle ta en långritt i helgen. Magen knorrade, tyckte att dagens enda varma kopp med Varma koppen var för ynklig att mätta en lagom stor och glad mage med. Tony hade säkert något i ugnen. Ett av hans långkok som fått stå och vänta på henne. Han brukade vänta, gillade inte att äta i ensamhet, som han sa. Hon skulle bara sminka av sig spacklet. Få bort klistret runt löshåret och försöka att inte glömma tavlan hon fått av Patrik. Den fula tavlan. De var tvungna att sätta upp den någonstans nu, eftersom Patrik och hans nya skulle komma på besök.

- Vi kan bara dra ut den spiken sedan igen. Sätta tillbaka bonaden med hästflocken på, sen. Direkt efter de åkt. De hade skrattat gott och länge åt Tonys illmariga plan. Tavlan föreställde ingenting. Såg mest ut som ett mischmasch av stickor. Ved. En vedtrave? Nej, det var nog något annat. Eller inget. Fult var det i vilket fall.

Kön till tåget var lång, fast kvällen var sen. Betty älskade att studera perrongens många ansikten. Fåror, de gillade hon bäst. Långa linjer runt munnarna. De tydde på mimik. Någon som gillade att artikulera. Mummel var så trist. Prata ur skägget var bra. 

Om ondskan ska kunna bekämpas måste man kalla saker vid deras rätta namn. Det var en av replikerna hon sa varje kväll. 

I varje föreställning formade hon ordet ondska med särskild noggrannhet. Hon såg på ondskan, i form av sin motspelare. Hon som var den snällaste av vänner. Hon som hade lättast till skratt av alla. Det krävdes mycket skådespel - och attribut - för att känna, verkligen känna, att en av hennes bästa vänner skulle kunna axla sinnebilden av den ondska som flög över världen som en svart fågel.

- Hallå! Jag är hemma nu. Älskling, vad är det som luktar så gott? Mmm. Är det timjan i? Och citron? Mycket vitlök, va?

- Raring. Betty Boop. Tjena! Hur gick det ikväll? Satt håret kvar? Eller åkte det på sniskan igen, när du gav högerextremismen en rak vänster? Haha.

Tony. Tony. Tony. Alltid. 

- Det var väl okej. Magnus spydde på scen, fast han lyckades få det att se ut som om det skulle vara så. Men fan vad det stank alltså!

- Oj då. Vad är det med honom? Ätit något olämpligt igen eller? Förra gången han var dålig i magen handlade det visst om någon mager choklad, har jag för mig? Som om orden mager och choklad någonsin borde mixas.

- Haha. Jodå. Det kan du tro. Han går på någon ny diet igen. Bara äta ananas i två veckor. Hur kan man komma på en sådan idé? Och du, ananas luktar inte gott längre, när det kommer upp igen. Bara så att du vet.

- Vill du ha hela köttgrytan själv eller? Han log när han sa det. Och när Tony sedan öppnade ugnsluckan, då var alla bantare och dåligt fästa peruker glömda. Tills nästa kväll. Nästa föreställning. Nästa ställningstagande.

- Är spiken uppe? Betty nickade menande mot tavlan hon satte ner på köksgolvet. Lutade den mot den lätt brusande diskmaskinen.

- Yes, darling. Den sitter där den ska, i några skälvande timmar i den gode målarkludden Patriks sällskap. Och var-det-nu-är-hon-heter-den-nya? Marit, va?

- Margit. 

- Va? Det låter som en gammal ny tjej. Tony lutade ansiktet åt sidan och gjorde pussmun när han sa det.

- Hon är fyrtiotvå. Så hon är faktiskt hela två år yngre än han. Det var visst någon som hennes morföräldrar beundrade, som hette så. Och de hade vädjat, om att "kunde de inte få ett barnbarn med det oerhört vackra namnet." Haha. Ja, vad gör man inte för husfriden. Mamman var tydligen bara barnet när hon fick Margit, sjutton, tror jag. Därför var hon väl lättövertalad, för att hon fortfarande bodde hemma och så. Men andranamnet är desto mer uttrycksfullt: Rebecka. Och i tredje namn heter hon visst Filippa. Margit Rebecka Filippa. Hör bara. Men hon kallas bara Marran.

- Hur i hela världens namn kan du veta allt det där? Det verkar ju helt jävla absurt att surra om en sådan massa strunt? Tony lät nästan förnärmad när han sa det. Som om det varit hans eget gubbiga andranamn som varit uppe till allmän debatt.

- För att hon är så himla tråkig att prata med. För att vi inte verkar dela ett enda intresse, mer än möjligtvis Patrik då. Då blir det lätt att man snurrar in på detaljer, bara för att få tiden att gå medan man så snabbt som möjligt försöker skölja ner resterna av bullen. Betty böjde sig ner efter tavlan. Ryggen protesterade bara lite. Hon prövade den försiktigt genom en lätt böjning åt höger och sedan en djupare åt vänster. 

- Så där ja. Perfekt. Bara lite snett. Men den ska väl bara sitta uppe i tjugofyra timmar eller så. Tjugotre, om vi har tur. Tony lunkade upp för trappen med morgontidningen i handen. Gårdagens nyheter. De skulle han orka vila ögonen mot i mindre än en kvart. Sedan sov han som ett barn. Medan hon låg vaken och lyssnade på vinden. Blundande. Och såg sin inre förväntan på framtiden växa inombords. Hon var född optimist, och skulle med lite tur också dö så.

- Wow! Den passar ju perfekt där. Patrik verkade nöjd över vedhögens, eller vad det nu föreställde, placering mitt på den annars tomma väggen.

- Men bonaden då? Var har ni gjort av den? Patrik verkade vilja kolla äktheten i deras välvilja och intresse.

- Den där gamla trasan. Den slängde jag in i brasan. Usch. Mögel och mal bara. Inget att ha kvar. Tony blinkade som om han fått minst två små bananflugor i ögat. Betty hostade, för att kväva ett annalkande skrattanfall.

- Nähä? Det gjorde du inte? Patriks ögonbryn gjorde en luftfärd som verkade livsfarlig, som om de skulle kasta sig loss och lämna sin plats i ansiktets övre del när som helst.

- Jo. Jovisst. Bränt upp skiten bara. Överdriften var nära att avslöja dem. Men sedan visade Tony fram en stor sotflaga som "bevis". Och med det nöjde sig både Patrik och ögonbrynen.

- Mm. Verkligen gott det här. Margit slickade sig bokstavligen om munnen. Såsens perfekta kryddning var helt klart värd det något ovärdiga bordskicket.

- Kommer vi verkligen orka rida i eftermiddag? Efter den här brakmåltiden? Betty masserade ländryggen med en viss förhoppningsfull min.

- Jo! Det måste vi! Margits tunga smackade och gjorde sig till. Hon hoppade på stolen. Som om hon redan satt i sadeln. 

- Du lovade ju, att jag skulle få sitta upp på Pontus. Vädjan la sig som en sötsliskig efterrätt i hennes mun. Margit visste uppenbarligen hur man lindande folk runt sina fingrar. Alla tio fingrarna, om så skulle behövas.

- Gå ni. Vi diskar, sa Tony och viftade i diskmaskinens och Patriks riktning. Vi väntar med kaffe och kaka tills ni kommer tillbaka. Simma lugnt nu bara. 

Pontus trilskades. Väsnades på ett sätt han sällan gjorde. Skriade, bockade, backade. Slog med huvudet i vida bågar. Vad var det med honom nu då? Världens snällaste häst, hade Betty kallat honom när hon beskrivit honom för Margit. Och det var han ju, bara inte idag tydligen.

De tog det lugnt. Skrittade fram längs stigen. Tog sig tid att lyfta både näsor och nosar mot solen. Lyssnade på bäckens porlande. Plockade ett par vitsippor, som vissnade direkt i de varma, svettiga händerna. Satte av en kort stund, satt sedan av vid en glänta. Ett hygge med både korta och högre stubbar. De satte sig på varsin tall-pall medan hästarna fick lunka fritt en stund. Bara bäcken hördes svagt här. Väldigt svagt. Annars hade allt mojnat efter nattens blåst. Stilla. Fridfullt. Knappnålstyst. Överväldigande för storstadsmänniskans överlastade öronsnäckor.

- Hur röstade du, i förra valet menar jag? Margits fråga kom så plötsligt. Som ur tomma intet. Bara så där.

- Va? Röstade? I förra riksdagsvalet, menar du? Betty plirade mot solen. Gned sin varma, röda näsa och vände sig mot sin nya svägerska med frågande ögon.

- Ja. I förra valet. Margits röst lät barsk. Som ett hot. En varning. Som om det fanns ett fel svar. Som om en skarp signal skulle börja ljuda, om Bettys svar inte passerade som godkänt.

- På miljön. Som alltid. Det finns inget val, sa Betty. Det finns bara klimatfrågor. Och de måste vi svara på nu. Helst igår. Bettys solgrumliga sinne var nu klarvaket, hon anade något. Såg något komma. Befarade något.

- Det där är ju bara påhitt. Lite extra regn har väl ingen dött av? Och att några snedögda får sätta livet till där borta i tjottahejti är väl bara bra? Margit fortsatte lapa sol när hon sa det. Som om förbifarten var en väg som gick just här.

Bettys mage vände sig ut och in. Ryggen värkte. Ögonen värkte. Munnen var snustorr. Hon som trodde att hon alltid var beredd, på allt. Men det här. Här och nu. Patriks nya. Här i solen. Ledighetens skimmer gick i moln och fördunklade längtan efter efterrätten, kaffet och Tonys varma ögon. Vad skulle hon svara? Visste hennes bror om det här? Han som älskade allt och alla. Eller skojade hon bara? Hade Margit lagt en fälla för henne att falla i? Hon kunde bara svara på ett sätt, hur som helst. Det fanns bara ett svar.

- Om du inte tror på alla människors lika värde. Demokratin och solidariteten. Om du inte tror på kampen vi måste föra för att solen inte ska bli en glödhet fälla för de unga och deras barn. ÖVERALLT. JORDEN RUNT. Om du inte tror på det. DÅ. Då. Då kan vi inte sitta här tillsammans mer. Då måste vi rida åt skilda håll. Betty sa det utan att andas, utan att släppa Margits blick en enda gång.

- Och om du säger något nedsättande om andra människors utseende en gång till, då kommer jag inte bara måtta den här knytnäven mot dig. Jag hatar visserligen all form av våld. Men min bästa väns barn kommer från den delen av världen som du pratar om, så den här gången tänker jag inte tveka en sekund att låta dig smaka på handflatan. Betty kokade, när hon sa det där sista.

- Hahahahahaha. Men! Hallå! Jag skojade ju bara. Margits ansikte var illrött. Hon ljög. Hon skojade inte. Kanske trodde hon på sin egen lögn? Men Betty lurade hon inte.

- Vad röstade du på då? När andhämtningen och hjärtfrekvensen slutat hamra i tinningar och bröstkorg ställdes frågan på sin spets. Betty väntade.

- Inget. Blankt bara. Allt är ju ändå bara skit och pannkaka med det här jävla landet. Bara en massa blattar och äckel som lika gärna kan skjuta ihjäl varandra. Då blir vi ju av med dem smidigt. Eller hur? Hur Margit i det här läget kunde med att säga det där sista eller hur:et, när hon precis hört Bettys hjärta skena och löpa amok, det var fullständigt obegripligt.

- Om vi ska ha den här diskussionen. Om. Om du verkligen vill och vågar det. Då får du vara beredd på att frysa häcken av dig. Och rida hem i mörker. Betty frustade. Svor och gormade. Viftade som om en hel bisvärm hotat dem.

Pontus skriade igen. Bockade. Bugade. Krumbuktade sin genomsnälla hästkropp på ett sätt Betty aldrig sett. De skulle rida hem nu. Hon och hennes brors nya. I tystnad skulle de rida. Och sedan duellera i gryningen? Nej, riktigt så teatraliskt skulle det nog inte bli. Men kakan skulle ätas under tystnad. Tavlan skulle bli till kaffeved, eftersom baksidestexten löd: Till Margit, den mest älskvärda av människor. Patrik. Älskade älskade. Att han kunde vara så lättlurad, nästan genomskinlig i sin goda tro. Hon skulle slicka hans sår den här gången också, som hon gjort sedan han var två och hon fyra. 

Och nästa föreställning, då skulle hon inte alls ha några problem att rikta sin raka välformulerade vänster mot högerextremismen, ondskan, och den svarta fågel som inte bara ska få fortsätta cirkla vidare helt oemotsagd.

/helena