Det är ju det intuitiva färgläggandet jag gillar mest. När magkänslan jobbar mer än hjärncellerna, ni vet.
Ibland när mannen lämnar över sin blyertsteckning - det som utgör starten på våra små klimatdebattsinlägg - vet jag något om hur det ska bli och sluta, men oftast inte. Det är skönt att släppa på kontrollen, när penseln möter pappret. Låta det bli vad det blir.
Ibland bestämmer färgen själv, känns det som. Det börjar med en färg och den ger en annan. Då och då låter jag bli att "vattna" penseln mellan kulörerna, det gör att blandningarna blir fler och intressantare. Tycker jag.
Sedan får man vrida och vända på steken. Någon gång visar det sig att uppsidan blir ner, eller slagsidan blir bäst. Jo då.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Just nu ligger jag fortfarande efter, mannen har varit så flitig så flitig, snart kommer jag ikapp, hoppas jag. Det här var i alla fall de tre senaste jag slutförde. Vad då tre? undrar ni. Ja, just det, den tredje blev så ful och lite fel och knasig, så den får ni inte se. Så är det med det. Klart slut. Håll tillgodo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar