Mitt sommarprat

Det skulle ju kunna handla om så många saker. Ja, bokstavligen, om de älskade vintage-tingen förstås. Men också om andra ämnen som engagerar. Klimatet - känns som att sparka in många öppna dörrar i mitt fall, om jag skulle prata om det. Det skulle bli för tråkigt. Även om det är absolut nödvändigt att prata om det.

Det skulle kunna handla om en speciell händelse ur livet, men det känns ju väldigt gjort. Något omstörtande och omvälvande? Nej, det är för gjort, som sagt.

Vad jag bubblar om? Jo, jag började fundera på vad man skulle snacka om - om man fick den stora frågan som vanlig dödlig gräsrot, någon gång - om att hålla i ett sommarprat i radion. Vad skulle man avhandla då? Vad skulle man säga? Som inte redan är sagt. Av alla andra.

En gång i tiden gjorde jag ju faktiskt en variant härinne. På temat musik. Tanken var att allt skulle handla om musiken, i stället för att musiken bara skulle vara ett komplement till pratet. Allt ljus på musikens kraft. Men det kanske också är gjort vid det här laget?

Sedan kom jag på det. Det skulle handla om ingenting. Huh? Ja, om en helt vanlig dag bara. Kanske till och med om just den dagen, då sommarpratet skulle pratas in. Vad sägs om det? Eller är det också gjort?

Lite så här:

Log mot mig själv i spegeln. Räckte ut tungan. Bara för att få bekräftat att spegelbilden inte hade någon annan tanke eller föresats än jag själv. Hällde upp min andra kopp te. Log igen. Mot honom. Min bästa vän och lover. Lyfte penseln. Lät den sedan ligga. Såg solen stiga. Och sjunka. Och kände den där glädje-ilningen i magen igen. Livet. Igen.

Fast det kanske blir lite trist, i längden, om det skulle visa sig vara en av dessa dagar när inte någonting särskilt alls händer. När det mest dramatiska som sker en dag är att osten har blivit hård och knäckebrödet lite mjukt i kanterna. 

Men ändå. Det alldeles vanliga livet. De vanliga dagarna. Det är ju dem vi borde bli bättre på att se. Och att ta tillvara. Visst?

Kommer knappast få frågan. Gillar ju inte ens att lyssna på radion, knappt. Mer än Melodikrysset ibland. Och det blir ju ändå mest att man strömmar det nuförtiden, när man hinner. Men det gillar jag. När vi sitter där och försöker lösa det tillsamman, han och jag. Utan att ha själva kryssplanen framför oss, för det tycker vi är fusk. 

Men då blev det musik ändå, som blev slutsatsen här. Det allra bästa sommarpratet är det som inte hörs? Inget snack, bara mycket verkstad liksom. Musik. Musik. Musik. Och kanske en och annan dikt? Om vardagen:

 

Smulor på bordet.

Gillar dem.

Låter dem ligga.

Boken vi började på är inte bra, mest trög.

Alla sänder sina bästa tankar, jag också, men är det någonsin någon som gör något åt krigen - på riktigt? 

På lång sikt.

På sommar-avstånd ser alla världspolitikens utmaningar och konfliketer mindre ut än grannens semesterplaner.

Som skilda planeter.

Jag bara undrar. Idag också.

Går en promenad.

Går hem igen.

Går en promenad till.

Kramas.

Tänker på de som inte har någon att krama, idag heller.

Sätter upp håret, fäller ner det igen.

Läser lusen av en gammal växt - och låter den svälta som straff för att den vägrar bli grön och skön igen.

Skriver något.

Äter något. Gott.

Har en lång och givande konversation med en vän. Igen. Och igen.

Vi kommer överens om att aldrig tystna. Att aldrig acceptera orättvisorna i världen.

Sedan äter vi oss mätta, igen. Och igen.

Ser ett avsnitt av Vera. 

Klipper med ögonen. 

Undrar vad vi ska avhandla för floskler nästa gång. 

Nästa dag.

Gäsp.

Sov gott.

/helena