Sista kapitlet för boken - en sannsaga

Allt började med ett gammalt skåp.

Eller vänta nu, kanske var det när vi passerade den här fågeln som allt började?

Nej, vi får backa bandet ytterligare, tror jag bestämt. Det var här vårt äventyr verkligen började - med den här boken.

Eller var det med den här boken? Hm. 

Vi tar det lite seriösare, va? Fast bara lite, för det här är trots allt en saga, även om den råkar vara tämligen sann. Det började med att vi tog oss en liten eftermiddagssemester, som vi brukar kalla det. De flesta säger kanske utflykt, men vi brukar kalla det en halvdagssemester eller så. Här skulle uträttas ett par ärenden, hade vi tänkt. Och så åkte vi förbi det lilla perrong-biblioteket en sväng på vägen. Bra grej. Tjo hej. Ja, det är ju kul med böcker, det är ju där sagorna finns, för det mesta.

En sagoskog? Tja, nästan. De här två stadsborna som den här sagan handlar om - jag tror ni känner dem - tyckte att det luktade lite pyton på landet. Kanske kan det till och med varit så att de fick hålla lite för näsorna?

Det fanns mycket vackert i skogen också, där ljuset silade in mellan gren och bark och kronor. Finns det något vackrare än en bokskog?

- Vi ska absolut inte låna med oss någon bok från det lilla perrong-biblioteket! Jo då, så sa vi bestämt, innan äventyrets början. Vi skulle bara bara bara lämna en bok där. En som tycktes som gjuten för platsen ifråga.

- Vi har ju så himla många böcker hemma. Och så ska vi ju låna en himla många till, från nåt större bibliotek i stan, sa vi tvärsäkert. Sedan hittade vi Theodor. Theodor Kallifatides och hans Mödrar och söner, den ville vi förstås gärna läsa.

När man ändå befinner sig där, på sträckan mellan Fristad och Herrljunga, en bit utanför Borås, då vill man gärna passa på att njuta av allt som har med Mollaryd (och Molla och Mollungen och allt vad det heter) att göra, som bokskogen full av myggor och knott och mossa och lav.

Är det väder och vind för det, då går det bra att bänka sig vid långbordet för en medhavd fika, och samtidigt på en väldigt mysig koja kika. Hihi: varje saga med värdighet måste väl ha minst ett rim? Jomenvisst. Sure. Alright.

Har man tid, mellan tuggorna och kaffeklunkarna, kan man begrunda fakta: Att Million Dollar Baby stod precis intill Mig äger ingen. Känns inte det som en sammanfattning av hela världen i ett enda nötskal, på något sätt?

Och om de inte skulle förstå varandra alls, filmerna jag just nämnde, då fanns det bra hjälp med eventuell språkförbistring nära till hands.

Sedan var sagan nästan slut, och dörren till det lilla perrong-biblioteket stängdes igen. Till nästa gång någon behöver en saga.

Snipp snapp och allt det där. Fast först hörde vi en hackspett i den susande skogen. Och såg en riktig fågelskådare? Eller om det var en riktig naturfotograf. Hursomhelst syntes hon nästan inte, hade kamouflage.

Det var det. Sannsagan om när mannen och jag hade eftermiddagssemester och uträttade ett par ärenden och samtidigt tog lite ledig och andades skogsluft (även om det just den dagen verkade ligga en aning gödselstank i luften...) är här all och till ända. 

Och ni förstår säkert att vi inte kunde låta bli att lämna en ungdomsbok som heter Slutstation på det lilla naggande goda (om än lätt mögeldoftande) perrong-biblioteket i Mollaryd. En eftersläntrande bok från förra eller förrförra skörden av de böcker vi brukar få äran att förvalta efter den snälle herr bokrecensenten, ni vet. (Borås Tidning).

Kanske är det inte bokens allra sista kapitel ändå? Förhoppningsvis inte. Jag hoppas innerligt att någon vill läsa och låna den från perrongen där tågen kanske inte stannar lika ofta längre, men där det fortfarande blommar en och annan frodig berättelse.

Vårens kasse med böcker (för de lite yngre läsarna) har vi också hunnit skänka vidare förresten, de hamnade någonstans där jag egentligen inte hoppas att några barn alls ska hamna, men där jag ändå tror att de kommer göra stor nytta. De ligger nu och väntar i ett och annat väntrum. En plats där barnen verkligen kan behöva en stunds tankeflykt, tänker jag.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps 

"De hade kört typ hundra mil genom skogen i mörkt regn. Så tog granarna och tallarna plötsligt slut och det blev så ljust att Iris måste blunda lite.

Framför dem stod tågstationen. Ett trähus vid en perrong, alldeles intill en räls som nästan inte syntes för allt ogräs.

Den gamla stationen såg ut som ett ödehus. De vita träväggarna hade grå strimmor, som om färgen sköljts bort av regnet. Och över ytterdörren hade någon spikat fast en bräda.

Iris tvingas tillbringa sommarlovet i ett fallfärdigt gammalt stationshus, med sin mamma och hennes nya kille. I samma stationshus som Maria bodde, 1943. Då dånade kriget i Europa, och tyska soldater färdades på järnvägen. Men det vet Iris ingenting om - förrän hon hittar en hälsning från en annan tid utanför dörren."

/(baksidestexten på) Slutstation, av Mia Öström