Det är så här jag vill sluta månaden - med solrosor. Det ukrainska folkets kamp får inte släppa sitt grepp om våra näthinnor. Vi är skyldiga att vara digitala ögonvittnen i detta brutala krig. Ännu ett onödigt krig. På grund av förlegade och unkna och odemokratiska tankar från en av världens ledare. En så kallad ledare, som numera kan lägga ordet barnamördare till sitt redan mycket brokiga, bråkiga och konservativa CV.
Världen har kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger de senaste åren, det vet vi. Vi behöver se ljuset i mörkret nu. Det börjar bli tungt för alla oss feminister, miljö-muppar och jämlikhetsivare att bära så mycket mörker.
Abortfrågan. Hur kunde det hända? Vad som helst kan hända - när något så demokratiskt och medmänskligt som rätten att göra abort ifrågasätts. Och inte bara ifrågasätts den här gången, rivs upp.
Det demokratiska maskineriet gnisslar och grusas från höger till vänster, från öst till väst. Vad kan vi göra? Vi kan inget annat göra än att fortsätta höja våra jämlika, jämställda, feministiska, solidariska, fredliga och kärleksfulla röster ännu högre.
Vi som kan alltså. Vi som fått förmånen att använda yttrandefriheten, vi som har skyldighet att använda yttrandefriheten till något positivt för alla de vars röster inte hörs. För de som tystas. För dem måste vi höja våra röster.
Vi får fortsätta olja feminism, solidaritet och demokrati så gott vi kan. Så ofta vi kan. Tillsammans är vi starka.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Jo, ja, jag har många tankar om det faktum att vi närmar oss en vapenvänlig försvarsallians här hemma i vårt land. Det är inte som att jag bara ser grandet. Jag ser bjälken också, tro mig. Och det skrämmer mig något oerhört att våra socialdemokratiska politiker är beredda att krusa vilka odemokratiska röster som helst, för att gå med i en allians som inte direkt sätter en kärnvapenfri värld högst på dagordningen. Men det är ett mycket längre inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar