Hatten av för ängsblommorna!

Tänkte plockat med mig en hel bunt. En tjock bunt med tunna stjälkar. Men det gick inte, något kom i vägen.

Jo, det var så här: Kom på att den allra roligaste vasen, för ett gäng strålande vackra ängsblommor, måste vara en strå-lande hatt. Min gamla stråhatt från tonåren, den fick förvandlas med hjälp av en låg glasskål inuti. En vas. En stråhatt. En stråhattsvas. Lite kul, lite knas, som passar utmärkt på sommarens många utomhuskalas! 

Men se, det finns ju fler hattar. En höghatt kan ha blommor och blad med högre skaft. Bara man skaffar sig...

...en lagom stor glasburk att fylla med vatten och ställa i själva hatten. Eller två lagom stora, burkar alltså.

Hur var det då med den där stora blandade bunten? Den fylld av klöver och grässlag och många smörgula. Några omfångsrika, vita, skira skulle också få följa med hem, var det tänkt. Befann vi oss i ett naturreservat där man inte får plocka åt sig av naturens eget digra skafferi? Nej. Men överallt flög det omkring små flitiga. Bin och fjärilar och andra som sprider och pollinerar och upprätthåller och främjar mångfalden. Det kändes som att ta deras mat, på något sätt. 

Så jag plockade bara med mig fat och burkar och hela härligheten hem igen. Men blommorna fick vara kvar. 

Till och med de få jag redan ryckt av, fick stanna kvar där ute. Det kändes som att stjäla, även om det nog inte skulle varit någon som saknat ett par strån direkt. Skulle väl möjligtvis varit en extra rund och go humla då.

Hatten av - för sommaren!

Sköt om er.

Och kram.

/helena