Det finns vissa ställen i stan som jag aldrig slutar att älska. Ja, missförstå mig rätt, hela alltet, den lilla stadens storslagna charm, knockar mig fortfarande rejält. Men det är något speciellt med vissa platser. Särskilt platserna som passeras ofta - som det lilla galleriet.
Ibland går det att ana storfrämmat därinne minsann, som här: Självaste Karin Larsson förevigad av make Carl.
Och se där - ett etsat självporträtt av maken himself. Är det inte en av döttrarna vi ser där i bakgrunden?
Lite färg och fläkt - kan det vara något?
Yes! Mera färgglatt åt både folk å fä. Mera himmel. Och en himla massa kroppar. Himlakroppar!
Men gråskala går ju också bra. Här ett träsnitt av Lerin, den var verkligen fin.
Alltid lika mysigt att kika in här. Just nu har de semesterstängt en stund, men när höstterminen knackar på igen, då så. Öppnar igen i mitten av augusti. Nästan all vår konst här hemma kommer från second hand-världen, som ni vet. Lokala konstnärer, inropade på lika lokala auktioner. Loppisfynd. Och en hel del funnet på Myrorna och Erikshjälpen. Men något nytt har allt också slunkit med genom åren, som den blå skulpturen ni brukar skymta i köksfönstret. Den är inhandlad här, hos Galleri Karlenström. Tyckte mig se något liknande av Björn Ekegren i en av de blanka rutorna.
Vi sätter punkt för vår nätta konstrunda där vi började. Med ett stort V. Vad då v, vad menar jag med det?
Jo. V, som vind i håret. Jag tycker det ser ut som att hon har det. Flickan i fönstret hos det lilla galleriet, där vi kom förbi.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Älskar, älskar, älskar vår stad (Borås) på sommaren. Särskilt älskar jag de många olika stadsdelarna och deras distinkta, olika karaktärer. Älskar tystnaden. Älskar sorlet. Lika delar lugn och ro och lagom mycket klackar i taket, är väl det som definierar det allra bästa som finns och hörs (och inte hörs) i en stad? Det tycker i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar