Vill vara dagvill

En dag för ett par veckor sedan trodde mannen att det var söndag när det var lördag. Och jag trodde att det blev lördag direkt efter torsdagen. Sedan kändes det som lördag i två dagar, bara därför. Dagvill. En märklig känsla. Ibland bra, när man liksom nästan får en extra dag på köpet. Ibland mindre bra, när det visar sig att tiden gått i ett alldeles för rasande tempo för att ens sommar-hjärna alls ska ha hunnit med.

Veckovill. Jo, det står så i den stora ordboken. Under just ordet dagvill står det att man kan jämföra med ordet veckovill. Som visserligen är mindre vanligt, men ändå. Veckovill kan man ju också bli, när semesterveckorna glider och seglar och sömlöst far förbi i en strid - och förhoppningsvis rätt härlig - ström. 

Sedan 1958. Har ordet tydligen funnits. Eller ordet dagvill har åtminstone kunnat härledas bak dit. Hm. 

Det får mig osökt att tänka på att ordet kanske hänger samman med att ha en lite längre ledighet. I slutet på femtiotalet hade väl flertalet medborgare med hyfsad status och plånbok ett par veckors sammanhängande semesterledighet ändå. Då kunde man säkert lätt bli dagvill, jämfört med vardagens vanliga lunk, tänker jag.

Älskar ordet dagvill. Vill vara dagvill, lite till. Och lite till. Det spelar ingen roll om det är önsdag eller möndag. Bara det är en bra dag.

Sköt om er.

Och ha nu en riktigt bra lörday. Eller vad det nu är.

/helena

ps Måste bara, med tanke på dagens dagvilla dagsgrubbel och dagsform, dela ytterligare ett citat ur boken vi fortfarande högläser ur (ja, det går framåt, men långsamt långsamt. Vi läser som om det inte fanns någon morgondag eller några andra halvbra böcker kvar att läsa i hela vida second hand-världen). Tyckte den här passagen både var lite lagom småtragisk och lite gullig ju. Snart är det jul! Nä. Men ändå, hör på:

"... De hade varit ute och julhandlat tillsammans (det hade regnat då som nu, grått, tröstlöst, pissande kustregn) och kom förbi bokhandeln på väg hem. Där fanns adventskalendrar utställda. Pojken hejdade sig och stirrade förälskat på en Långbenfigur i röd tomtedräkt och stor säck på ryggen. I säcken hade 24 små dörrar stansats ut. Det nya var att det fanns en liten present bakom var dörr, inte bara en bild så som han mindes från sina egna adventskalendrar.

- Åh titta! utbrast pojken. Vilken dörr går in till julafton? Otto pekade, men pojken var besviken över att inte den dörren var större och finare än de andra.

- Men, tröstade han sig, till julafton har de nog lagt in något extra fint. Tror du inte?

Och han såg på Otto med ögonen fyllda av tro på att Disneyföretagen nog hade lagt in något extra fint till alla barn på själva julafton.

Otto köpte kalendern, och det visade sig att alla rummen innehöll små identiska plastfigurer, en åsna. Men också efter två veckors spänning och upphetsning, och besvikelse när det visade sig att nästa dags rum inte heller innehöll annat än samma åsna, upprepade pojken sin tillitsförklaring som en besvärjelse.

- Men på julafton har de nog lagt in något extra fint. Tror du inte det, far? ...

... - Aldrig mer en sådan julafton, hade Sonja suckat när de klädde av sig. Hon hade gjort sitt bästa, men stämningen hade aldrig höjt sig över den typiskt norska julaftonens speciella tyngd av svikna hopp och förväntningar, bitterhet över alla fåfänga ansträngningar, all uppslitande stress till ingen nytta. Han hade vänt sig mot väggen. Per Helge låg och sov i sin lilla säng vid fotändan av deras, med rödfläckigt ansikte, tårstrimmor på kinderna och handen hårt knuten om den tjugofjärde plaståsnan. ..."

/ur E 18

av Knut Faldbakken, 1980

(översättning Cilla Johnson

Forum 1982)