Deckare. Det sa man alltid förr, om kriminalromaner. Och när jag var yngre läste jag många, det vet ni som läst här inne mycket, länge och noggrant. Numera blir det sällan thrillers och sådant som står överst på läs-menyn.
De puttrigare varinterna känns ju oftast för, ja, puttriga. Lite för töntiga, helt enkelt. För enkla karaktärer och grunda storys. De andra, de som påstår sig vara mer verklighetstrogna, är ju ofta å sin sida alldeles för brutala.
"November 1978. Missnöjets vinter. Storbritannien är lamslaget av strejker. De döda ligger obegravda, avfallet hopar sig på gatorna - och någonstans i västra London dör en svart kvinna i en regnvåt rännsten. Hon kallas "Galna Annie" och var hjärtligt avskydd av sina grannar. Hon skulle varken ha blivit sörjd eller saknad, om det inte varit för den unga kvinna, fru Ranelagh, som hittade henne och som - uppenbarligen mot allt förnuft - är övertygad om att hon blev mördad. ..."
Ormars skepnad. Den svenska titeln låter nästan poetisk. The Shape of Snakes. Originaltiteln, den känns mera spännande och fantasieggande. Ovanligt spännande - och originell, för att vara titeln på en kriminalroman.
Men så upplever jag också Minette Walters som en ovanligt begåvad människokännare och iakttagare. Det är en fröjd och ett bokslukande uppdrag att följa i Walters spår och tankebanor. De många kvinnorna innanför bokens pärmar sätter extra krydda på anrättningen, som det väl kunde ha sagts och uttryckts, om man hade varit en något mansgrisig och förlegad person verbalt.
(Cecilia Franklin står för översättningen som gör det mycket läsvärt även på svenska).
Vi har alltså börjat högläsa ur en ny så kallad bladvändare. Vill bara läsa hela tiden. Även om det är något svårt att tyda de passager som består av olika dokument, protokoll och diverse korrespondens. De är nämligen skrivna med skrivstil ibland. Dessutom mot grå bakgrund. Svart skrivstil mot grå bakgrund funkar så där ihop med medelålders ögon, kan jag meddela. Mannen fick till och med plocka fram förstoringsglaset igår. Men det går, vi läser på. För att vi vill veta hur det går, men också för att personerna vi får följa är så intressanta. Det börjar 1978, men just nu pågår en slags nutid som är jämngammal med själva boken - precis runt det senaste sekelskiftet.
The End? Nej, för tusan, vi har inte ens kommit till mitten ännu. Men det börjar väl dra ihop sig, hoppas det fortsätter lika bra som det har börjat. Eller så ömsar berättelsen kanske skinn helt? Hm. Vi får väl se. Här ska läsas!
Har ni någon riktigt bra sommarbok som ni nyss har läst ut och saknar - så där som man kan sakna en gammal vän som just har vinkat adjö efter sitt senaste besök? Eller ska ni precis börja på något ni längtat länge efter att få sätta läs-ögonen i? Berätta gärna. Vintage-läsning eller sprillans nytt, spelar ingen roll. Historiskt eller samtida. Lättsmält eller djuplodande. Allt kan vara läsvärt. Allt kan vara lärorikt. Allt beror på pennan bakom orden. På om pennan är både varsam och vass nog för att fånga vårt intresse.
Sköt om er.
Och läs. Läs. Och läs lite till, om ni vill.
/helena
ps Sekunda sekunder. Vad tror ni? Det var en titel som dök upp för mitt inre häromdagen. Brukar ju roa mig med att komma på potentiella titlar (resten av handligen kommer ju av sig själv sedan bara... Not.) Second second, den engelska översättningen skulle kunna låta så. Den andra sekunden. Fast det är säkert redan gjort. Något med tiden och second hand, det är ju verkligen redan gjort, på ett utomordentligt sätt dessutom. Skräck, på riktigt.
Visste ni förresten att second hand inte bara betyder second hand (som i det vi snackar om här inne titt som tätt och hela tiden)? Det betyder även sekundvisare. Se där. Alltid lär man sig något nytt. Nästan varje dag faktiskt. Åtminstone om man är en väldigt vetgirig och ständigt läshungrig person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar